Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 marthas barn
Max Dotzky sprang upp och grep med bägge händerna
om huvudet.
»Är jag galen — eller du?»
»Var snäll och sätt dig igen! Jag äger mitt fulla
förstånd och talar allvar. Och jag njuter av denna
situation... Jag vet, att jag gör dig oerhört lycklig.
Visserligen är icke heller detta orsaken till min handling;
den ligger djupare. Jag gör det icke för din, utan för
min egeii skull, för att främja mitt livsmål, men jag
gläder mig dock över din lycka. Att se en människa
vansinnig av glädje — ditt första intryck var ju att du blivit
galen — är en så ovanlig och så storartad anblick,
dubbelt angenäm, om man själv är upphovet därtill... Till
din förmälning inbjuder jag mig som bröllopsvittne.
Naturligtvis gifter du dig redan i år och flyttar då genas:
till Brunnhof... Du är ju alldeles orörlig av förvåning
och yttrar ingenting?»
Max, som åter kastat sig ned i länstolen, satt orörlig.
»Och det tillfredsställer mig också», fortfor Rudolf,
»att jag vet, att du är en hederlig, aktningsvärd
människa och att du i egenskap av den Dotzkyska familjens
överhuvud kommer att göra densamma heder. När du
och Elsbeth Reis föra spiran på Brunnhof, så vet jag,
att min forna egendom råkat i goda händer.»
Max var till mods, som hade han fått ett slag för
pannan. Tankarna gingo runt i hans huvud; hur mycket
han än försökte, kunde han icke begripa det sagolika han
nyss hört. Om det var sant och han uppfattat saken
riktigt, måste det ju göra honom outsägligt lycklig, det
visste han. Men denna lyckokänsla kunde icke
undertrycka den oerhörda, med tvivel blandade förvåning, som
fyllde hans inre. Slutligen fann han ord:
»Rudi... underbara människa ... ryck mig ur denna
dröm! —< Svär, att det är verklighet — eller erkänn, att
det var skämt, ett förbaskat dåligt skämt!»
»Du har rätt, det vore en dålig kvickhet. Men det är
icke skämt — det är fullkomligt sanning — här har du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
