Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
marthas barn
Den unge pastorn såg Rudolf milt och allvarligt i
ögonen och svarade:
»Ni har rätt, herr greve — varje anathema ligger mig
fjärran ... Jag skulle icke alls vilja döma i det, jag icke
förstår. Jag kan icke fullt sätta mig in i edra avsikter,
i er tankesfär, men känner jag er rätt, så vet jag, att ni
endast vill det som är gott... Det gör mig så innerligt
ont att mista en sådan patronus. Ack, om den stackars
grevinnan och den stackars lille gossen levat! Då skulle
ni icke ha lämnat oss.»
Rudolf lade sin arm under paterns och tog honom
några steg avsides.
»Kom, käre pastor! Jag skulle vilja tala några ord
enskilt med er. Låt oss sätta oss här i denna vrå! Här
stör och hör oss ingen. Jag vill icke byta flera ord med
de båda andra. Jag har skilt mig från dem; det är en
avgrund emellan oss. Jag kan i alla händelser icke enas
med dem, och vad de tänka om mig, måste vara mig
likgiltigt. Gentemot er, fader Protus, känner jag ett
behov att ytterligare få utgjuta mitt hjära.»
»Det låter ju som inledningen till en bikt.»
»Jag har aldrig biktat mig för er ... och, som ni nog
vet, över huvud taget hållit mig fjärran från alla
kyrkliga ceremonier...»
»Ni, herr greve — liksom många andra — tror, ehuru
ni icke visar det.»
»Nej ... ni bör icke ha någon oriktig uppfattning av
mig. Jag tror icke — och antog, att ni visste det.»
»Jag har väl anat det, men ...»
»Ack, låt oss nu, denna sista stund, vara fullt
uppriktiga !... Vi ha städse ömsesidigt högaktat varandra. Om
vi än förtegat mycket, ha vi dock städse vetat vad som
gömt sig i själens innersta djup, eller hur? Jag vet, vaa
ni är skyldig ert kall och värderar i hög grad den takt.
varmed ni förstått att på en gång vara en plikttrogen
kyrkans tjänare och en människa med modern
uppfattning.»
»Och ni, herr greve, har haft nog takt att kunna förena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>