Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 marthas barn
omständliga formaliteter: ombyte av religion,
naturalisering i Ungern och framför allt offentligt
tillkännagivande. Detta sistnämnda innebar för honom något särskilt
avskräckande. Hans svåger Dotzkys beslut att avstå från
sin ställning för att — såsom Delnitzky uttryckte sig —
ge sig in bland socialisterna ingav honom en till förakt
gränsande motvilja. Naturligtvis besvärades han på
klubben och vart han eljest kom med en mängd frågor
och kritik angående Rudolfs handling. Han skulle
förklara allt detta oerhörda, som hans svåger ställt till, och
varför han gjort så — och vilka oerhörda saker han
ytterligare ämnade göra. Men han blev trött på att ge
dessa ständiga upplysningar; numera yttrade han endast
med en förargad axelryckning: »Ack, låt mig vara i fred
för denne tok! Jag har icke att göra med hans
extravaganser.» — Han försökte även förbjuda sin fru att
vara tillsammans med Rudolf. Men detta försök
avvisade Sylvia på det bestämdaste. Den sympati och
högaktning, som hon sedan sin tidigaste barndom hyst för
sin styvbror, hade än mer ökats genom hans så ovanliga
handlingssätt. Hon såg upp till honom; hon kände sig
stolt över vad han gjort och hade förtroende till hans
avsikter.
Sylvia hade så småningom dragit sig tillbaka från
sällskapslivet. Hon fann det pinsamt, att hennes bekanta
skulle beklaga henne som en övergiven och bedragen
hustru. De, vilka visste, att hon egentligen icke var
bedragen, alldenstund hon ju hade reda på sin mans
otrohet, dömde henne med stränghet: »Det är omoraliskt av
en hustru att finna sig i något dylikt; det är känslolöst,
likgiltigt, en föraktlig svaghet!» Hur ofta hade icke s. k.
goda väninnor sökt att försiktigt meddela henne, att man
säger... att man viskar... Hon borde dock vara på sin
vakt... Och om hon då ryckte på axlarna och besva
råde sådana insinuationer med orden: »Jag vet ju allt»,
då bröt harmen lös: »Vad säger du? Du vet — och tål
det? Har du glömt, vad du är skyldig din värdighet?
Din rätt som äkta maka måste du skydda.» Mången an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
