Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXII.
Med Sylvias medgivande återkom Bresser följande och
därpå följande dag.
Nästan aldrig träffade han Sylvia ensam, men om
också närvaron av ett dussin människor skilde dem åt, visste
de bägge älskande dock att genom underförstådda ord.
stumma blickar finna vägen till varandras hjärtan; de
möttes i sina tankar och önskningar. På tu man hand
voro de snarare mer fjärran från varandra; då grepos
båda av en sällsam blyghet och bävan. För att förjaga
denna bävan språkade de med konstlad köld om
likgiltiga saker — liksom spökrädda barn börja sjunga högt i
mörkret.
Hugo visste sig vara älskad. Detta medvetande fyllde
honom med en så överväldigande lycka, att han icke ville
våga att alltför häftigt visa sina känslor och därigenom
skrämma den tillbedda kvinnan. Hans lidelse för
Sylvia tog icke heller — just nu — hela hans intresse i
anspråk. Repetitionerna av hans skådespel fortforo; han
befann sig i ett tillstånd av feberaktig spänning. Det
öde, denna dikt, i vilken han nedlagt det bästa av sitt
eget jag, skulle få, var av oändligt stor vikt för honom.
Dess framgång eller fiasko på en så inflytelserik scen som
Burgteaterns i Wien komme att inverka på hela hans
självförtroende, ty skulle detta arbete misslyckas måste
han tvivla på sin egen begåvning, och tvärtom, mottoges
detsamma med bifall, kunde han vara viss, att hans konst
skulle gå segrande framåt. Och det viktigaste av allt:
han komme att i ena fallet för henne, för Sylvia, fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
