Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjuguåttonde kapitlet
241
ning; de voro nu vissna, men doftade desto starkare. Hon
tog upp buketten och inandades dess dövande doft — den
återkallade i hennes minne aftonens härliga stämning.
Sedan satte hon sig på taburetten framför
toalettspegeln gent emot sin egen bild, som strålade henne till
mötes. Hon betraktade ömsom denna bild, ömsom Hugos
fotografi, bläddrade i det dyrbara lilla häftet och kysste
dc döende tuberosorna.
Innehållet i dessa glödande, så ofta lästa sånger, vilka
hon mottagit såsom en henne ägnad hyllning och vilkas
fullödiga poesi hon beundrat, allt detta trodde och
förstod hon nu. Det han där yttrat om sin kärlek var ju
förestavat av samma glödande känsla, i vars förtrollning
även hon var fången. Med samma längtan måste han
tänka på henne som hon på honom; lika djupt olycklig
skulle han vara som hon, om de måste skiljas utan hopp,
och lika överjordiskt saliga båda, om de finge tillhöra
varandra... Hon hade mycket att giva, mycket att vägra
— i hennes hand låg två människobarns lycka eller
olycka. Hon utmålade för sig bägge dessa alternativ, i
ena fallet en bild av himmelsk sällhet, i det andra av
bottenlös smärta. Hon kände sig fylld av en ömhet, sådan
hon aldrig förr erfarit.
Sedan hon suttit så en timma, kände hon en sällsam
tyngd i ögonlocken. Hon greps av ett djupt sömnbegär
och måste samla alla sina krafter för att icke insomna
på stolen. Hon reste sig, släckte ljusen, lät
morgonrocken falla till golvet och kröp åter under sidentäcket.
Hugos fotografi och dikter- såväl som blombuketten
hade hon stuckit under huvudkudden, och det dröjde icke
fom minuter, förrän hon låg i en djup — men icke
drömfri sömn.
Runt kring sovrummets med gipsornament prydda tak
svävade en trupp amoriner, förenade genom
rosengirlan-ger. Det var, som hade dessa rosor låtit sina blad snöa
ned på slumrerskan därunder, så vek, så sövande var
den dröm, vari hon låg försänkt.
Ömt famnad av den älskades arm, gunga hon i en gon-
16 H Marthas barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
