Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjugunionde kapitlet 259
ett hjärta, troget som guld; de ska’ minsann inte bli
skin-nade av dessa utbördingar och deras legodrängar. Nå,
har herrn inte mer att säga?»
»Jo, att jag lika djupt beklagar som — föraktar er.»
Han vände sig om för att gå. Men då bröt stormen
lös. Alla sprungo upp från sina stolar, och alla möjliga
skymford haglade kring öronen på honom; särskilt
hördes ofta ropet: »Jude, jude!» Detta ord är bland dylika
kretsar liktydigt med den grövsta förolämpning. En av
sällskapet kastade sitt ölkrus mot Rudolfs huvud,
lyckligtvis utan att träffa honom. De båda unga män, vid
vilkas bord han nyss suttit, grepo honom i axlarna; hela
salen utbröt i ropet: »Ut, ut, kasta ut honom!» Man
trängde honom mot utgången och kastade omkull honom
på gatan. Sedan slogo våldsverkarna igen dörren bakom
honom.
Gatan var tom; endast droskan stod kvar. Förskräckt
sprang kusken fram och hjälpte sin passagerare att resa
sig.
»Ack, min Gud! Jesus Maria! Har ni gjort er illa?»
»Nej, nej ...», sade Rudolf undvikande. »Far åter
tillbaka till staden!» Han steg upp i droskan. Där märkte
han, att han blödde ur ett sår i pannan.
Det var emellertid bara en skråma. Dagen därpå hade
han ingen känning därav. Men det passerade hade
orsakat honom ett annat sår. Hans tro på mänskligheten
hade i hög grad rubbats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
