Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIV.
Hugo Bresser väntade med otålighet på de utlovade
raderna. Efter två dagar fick han dem:
Jag vill bli din. Men ärligt och öppet. Först
måste jag göra mig fri. Alltså ännu en tids
tålamod. Jag skriver närmare sedan. Till dess är min
dorr sluten för dig. Men icke sant? Mitt ord är
dig nog — jag upprepar det ännu en gång: Så sant
livet är mig kärt — din vill jag bli.
På det djupaste upprörd av dessa rader, satte sig Hugo
genast till skrivbordet för att besvara dem. Alla hans
pulsar brunno; ett saligt rus bemäktigade sig honom;
pennan formligen flög över papperet. På första sidan
skrev han fyra glödande verser — en triumfsång över
orden: »Du vill bli min» kanske den skönaste sången i
diktsamlingen »Till henne». Sedan fortsatte han på
prosa:
Sylvia, säg aldrig till lyckan: ’Sedan!’ Sedan kan ju en
av oss vara död! Vad allt skulle icke då berövats oss!
Du vill göra dig fri? Är du då icke så? Känner du icke
kärlekslyckans makt, att det för den är ett lekverk att
slunga alla band, alla betänkligheter, all hänsyn över
bord?
Det är ju att åter slaviskt och ängsligt böja dig under
oket av en annans vilja, att låta dina handlingar
bestämmas av andras omdömen, då du först vill ha laglig
skilsmässa och dylikt, först för alla tanter och släktingar helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
