Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 62
marthas barn
ter, som gjorde det nödvändigt att genom mord avgöra
dylika saker. Som om döden någonsin skulle kunna
uträtta något gott! De bägge männen skulle duellera —
det var tydligt. Ett vilt begär att söka förebygga denna
duell bemäktigade sig henne, men på samma gång visste
hon, att varje försök i den vägen skulle misslyckas. Vad
kunde hon väl göra? Kasta sig till sin makes fötter?
Förgäves ! Hon hade intet att avbedja — och att
bönfalla om den andres liv, vartill skulle det tjäna? Den
andre skulle ju själv — hon kom ihåg det slag han fått
i ansiktet — icke vila, förrän han med blod avtvått denna
skymf. Som om blodsutgjutelse någonsin skulle kunna
förädla, skulle kunna göra det skedda ogjort!... Ve över
denna kanoniserade orimlighet, under vars välde vår
dåraktiga värld ställt sig!... Eller ila till Hugo och säga
honom: »Du tillhör mig; du har icke längre någon rätt
att rycka dig lös från mig. Kom, låt oss fly...»
Men knappt hade hon återkommit till sans, förrän hon,
med den pinade hjärnan fylld av dessa och liknande
tankar, insjuknade i häftig feber med yrsel. Vad som hände
under de närmaste dagarna, visste hon icke. Hon
uppfattade endast otydligt, att flera kvinnor voro sysselsatta
kring henne, att en man undersökte hennes puls och att
hennes mors gestalt stod lutad över henne...
Först när duellen redan var över, hade hon åter
hämtat sig. Nu måste hon få veta allt; hon fordrade det.
Hon ville ha upplysningar — det var hennes rättighet.
Martha villfor hennes begäran.
»Duellen har ägt rum — på pistoler. Anton blev
oskadd och har rest, och Hugo ...»
»Är han död?»
»Nej, barn, icke död — men svårt sårad.»
Nu hade hon icke längre någon ro; hon måste till
honom.
»Men, Sylvia — du till den man, med vilken din make
duellerat. Vad skulle världen ...»
»Det frågar jag icke efter. — Hugo kanske är döende.
Världen? — Det var dess lagar, som orsakade din makes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
