Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 62
marthas barn
likaså sjuksköterskan, som satt i en länstol vid
kakelugnen. Den enda i rummet som var vaken var Sylvia;
hon satt vid den sjukes huvudgärd och hade oavvänt sina
blickar riktade på honom, som låg där; hon kunde
emellertid knäppast urskilja hans så kära drag, ty lampan,
vilken man skruvat ner ännu mer, spred endast ett
mycket svagt sken Pendylen knäppte hörbart — nyss hade
hon slagit ett. I kakelugnen sprakade en brasa. Från
gatan hördes då och då, trots de tillslutna
fönsterluckorna, det dova ljudet av en vagn, som for förbi — sannolikt
människor, vilka åkte hem från muntra fester och vilka
icke hade någon aning om hennes bävan här uppe — en
bävan, som måhända snart skulle övergå till vild
förtvivlan. Den tanken, att den älskade skulle dö, trängde sig
alltjämt på henne. Mången gång plågade hon sig med
avsikt genom att föreställa sig, att han redan var död.
— Vissa veck på täcket kunde kasta skuggor, vilka man
med någon inbillningskraft kunde få att likna ett
krucifix.
Så förflöt ännu en timme. Pendylen surrade och slog
två. Samtidigt rörde sig den sjuke.
Sylvia sprang upp och böjde sig ned över honom. Hans
ögon voro öppna. Hon erfor samma saliga känsla av
hopp som när professor Linden yttrat: »vid medvetande».
Måhända nu... Kanske var han — han själv åter där...»
»Hugu, Hugo, känner du igen mig?» ropade hon sakta
men innerligt.
Han hade verkligen vaknat till medvetande. Hastigt
genomlevde han i minnet det som hänt: duellen, när han
blev sårad, transporten hit, operationen och sedan ett
tomt intet. Och nu: hennes ansikte låg i skuggan, men
han hade känt igen rösten — nu, lutad över honom den
kvinna, han skänkt sin kärlek ...
»Sylvia, Sylvia, du! — Så har jag dig åter?»
»Ja, och för alltid... Du är räddad — du är på
bättringsvägen ... ett långt liv ligger framför dig, framför
oss. .. Intet skall kunna skilja oss. — Hur är det med
dig? . .. Hur känner du dig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
