Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIV.
Martha Tilling hade låtit flytta fram sin chäslong till
den öppna balkongdörren, och här låg hon med kuddar
under huvudet och en filt över sig. Hennes sista anfall
hade kvarlämnat en stor mattighet, och trots
sommarvärmen kände hon frossbrytningar.
Rudolf trädde in och skyndade fram till bädden.
»Mor, käraste mor!»
Han föll på knä bredvid henne, och hon tryckte hans
huvud till sitt bröst.
»Min Rudolf! ... Hur glad är jag icke, att du är här
.. . och att jag — icke är borta.»
»Du blir snart fullt frisk igen.»
»Kanske ... Vi vilja hoppas så ... ehuru ... nej, det
hade varit förfärligt, om jag så plötsligt, utan att ännu en
gång få se dig... Det var det bittraste vid mitt anfall
att tänka mig, att det redan var ute med mig och du så
långt borta ...»
»Nu stannar jag hos dig, till dess du fullständigt
återvunnit din hälsa . . .»
»Eller tills min ... Nej, låt oss icke tänka därpå! ...
Jag är så glad, att du kommit hit. Vi ha ju så mycket
att språka om.»
När Rudolf några timmar senare, efter att ha klätt om
sig på sitt rum, gick ned i matsalen för att äta middag,
fann han där utom Sylvia och Cajetane greve Kolnos,
vilken sedan några veckor tillbaka var Marthas gäst på
Grumitz. Den unge mannen erfor en uppriktig glädje
att här träffa den äldre vännen; han visste också, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
