Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiotredje kapitlet 299
högt hans mor värderade Kolnos och att det skulle bli
henne mycket kärt att under sin konvalescenstid få njuta
av dennes sällskap. Han var fullt och fast övertygad, att
hon snart skulle bli återställd. Hans ängslan att icke mer
finna henne vid liv hade varit så smärtsam, att den
känsla av glädje, som sedan följde, var desto mer
intensiv och icke lämnade rum åt någon ny ängslan. De;i
vackra flickans närhet — att hon var den anonyma
brev-skriverskan, visste han för länge sedan — bidrog även
att höja hans stämning. Med verkligt glatt humör tog
han plats vid det lilla bordet. Glömda och förjagade voro
alla hans bekymmer — han kände blott en sällsam,
innerlig tillfredsställelse.
Denna matsal på Grumitz, vilka barndomsminnen
väckte den icke till liv! Allt var sig likt som för trettio år
sedan: samma tavlor — stilleben — på väggarna, samma
silversirade stånkor, skurna i ek. Dessa hemska
fågel-liknande handtag — vingarna sänkta och näbben öppen
liksom för att gripa rov — vilket sällsamt intryck hade
de icke städse gjort på honom! — Liksom man mången
gång svagt minnes en doft, en smak, kom han nu ihåg
den starka inverkan, dessa saker förr haft på honom.
Och så andra minnen, när han som liten gosse fick
komma in vid desserten och morfar Althaus tog honom pä
sitt knä och gav honom en frukt eller en karamell —
han såg ännu så tydligt det toviga vita skägget, den löst
sittande uppknäppta blå generalsrocken .. .
Alla dessa minnen från det förflutna höjde hans
sinnesstämning, och i munter ton började han språka med de
andra. Mien han fann intet gensvar. Deras ansikten
voro dystra. De svarade honom enstavigt och i dämpad ton.
Att Sylvia visade en sådan min, förvånade honom icke
— hon bar ju på en så djup sorg. Men vad kunde väl
oroa Kolnos och Cajetane? Skulle faran icke vara hävd
— hade läkaren avgivit något hopplöst utlåtande?
»Varför äro ni så sorgsna?» frågade han. »Vår
sjuklings tillstånd ger väl icke anledning till några farhågor?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
