Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiotredje kapitlet 303
»Icke alltid», invände Kolnos och skakade på huvudet.
»Du har ett exempel i din egen mor. Jag har funnit
lindring. Min lidelse har övergått till vänskap, och nu
— nå, nu äro vi ju gamla båda — och vänskapen är å
ömse sidor äkta och trogen. Jag kan icke beskriva, hur
förskräckt jag blev, när hon var så dålig... Att förlora
henne, det vore en olycka ...»
»Låt oss icke tala därom!» avbröt Rudolf. »Jag
hoppas fullt och fast, att hon åter blir frisk.»
De båda männen fortsatte att spraka över en timme.
Rudolf skildrade sina senaste företag och erfarenheter,
och härifrån övergick man att tillsamman dryfta den
unge mannens vidare planer.
Klockan var tio, och Kolnos drog sig tillbaka till sitt
rum. Rudolf satt, försänkt i tankar, ännu en stund kvar
på terrassen. Så steg han ned för trappan, som förde
till trädgården; han ville göra en kort rond genom de
doftmängda alléerna.
Emellertid hade även Cajetane Ranegg — från en
annan sida — kommit in i trädgården; den härliga aftonen
hade lockat henne ut. I sitt rum hade hon plågats av en
sådan oro. Sammanträffandet med den man, hon höll så
innerligt kär, hade på det djupaste uppskakat henne. Så
som hon i dag lärt känna honom — som en kärleksfull
son, vilken så ömt vårdar sin mor — hade han blivit
henne än dyrbarare. I morgon ämnade hon resa... Hon
måste undfly honom för att icke förråda sig. Kanske
visste han redan, hur det stod till med henne. De
anonyma breven hade han nog genomskådat — och dock
var han likgiltig. Hon hade alltså intet att hoppas, och
hennes stolthet förbjöd henne att låta utsätta sig för
misstanken, att hon det oaktat sökte erövra honom. — Alltså
bort från Grumitz !
Detta beslut orsakade henne sorg — men hennes
värdighet fordrade denna uppoffring... Den violdoft, som
denna vackra sommarkväll andades, tycktes henne som
ett -uttryck för hennes sorg. Liksom musiken i högre
grad synes uttala det, den intresserade åhöraren känner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
