Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiotredje kapitlet 305
Han skakade hand med henne och avlägsnade sig
hastigt.
Cajetane vände om och hade snart försvunnit i de
mörka alléerna. Violernas doft var nu ännu vältaligare än
nyss. Denna lilla episod hade fördubblat styrkan av
hennes känslor, hon var dubbelt förälskad och — i motsats
till den korta sällhet, som hans plötsliga värma väckt
inom henne och hans därpå följande köld så hastigt
förjagat — dubbelt olycklig.
Martha tillbringade en god, lugn natt. Dagen därpå
kände hon sig så stärkt, att hon ville gå ut, men det tillät
icke läkaren; hon fick icke anstränga sig.
Klockan två deltog hon i middagen i matsalen. Denna
måltid firades som en fest. Men Cajetane felades; hon
hade på förmiddagen återvänt till Raneggsburg till sina
föräldrar.
Då Rudolf fick veta, att hon rest, blev han oangenämt
överraskad; men glädjen över hans älskade mors
märkbara förbättring förjagade snart denna misstämning.
Tanken att dagen därpå avlägga ett besök på
Raneggsburg flög genom hans hjärna... Han frågade:
»Varför har hon rest så hastigt? Har något hänt?>
»Ah, hennes mor har länge önskat att få henne hem.
Hon skulle egentligen rest redan för flera dagar sedan,
men stannade kvar endast på grund av min sjukdom. . .
Och då jag nu åter är bra...» yttrade Martha högt, men
tystare tillade hon: »Hon undviker dig.»
Under eftermiddagens lopp besökte Rudolf sin mor på
hennes rum. Hon var ensam.
Hon låg åter på chäslongen. En stor mattighet hade
plötsligt bemäktigat sig henne; en lindrig smärta i
trakten av hjärtat hade erinrat henne, att det senaste anfallet
fcrr eller senare kunde upprepas.
»Nå, hur står det till?» utropade Rudolf muntert och
steg in.
»Ack, skapligt... Snällt att du kom hit. Jag har så
mycket att säga dig.»
»Men ansträng dig icke med att språka för mycket!»
20 H Marthas barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
