Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 62 marthas barn
Han drog fram en länstol och satte sig vid nedre
ändan av schäslongen.
»Jag skulle vilja tala», började Martha, »om det som
efter min död...»
»Nej, nej, det undanber jag mig», avbröt Rudolf
häftigt. »Du är åter frisk — du behöver icke tänka på
döden — och jag vill icke höra talas därom.»
Martha knäppte samman sina händer.
»Var då förståndig!» bad hon. »Du kan icke
föreställa dig, hur plågsamt det ögonblick var, då jag trodde
min sista stund vara kommen — att icke ha dig vid min
sida, att icke få språka med dig, innan vi för evigt skulle
skiljas åt... För att hindra sådana kval att återkomma,
låt oss nu säga varandra allt! Du reser nog snart
härifrån; även du kommer att känna dig nöjd, att vi — om
det skulle hända mig något — icke rycktes från
varandra, utan att först fått uttala det, vi hade på hjärtat. Låt
oss nu språka, som vore detta min sista stund! ... Det
är ju endast en fiktion... Det sorgliga bortfaller, men
det högtidliga finnes kvar ... Vi äro dock två förnuftiga
människor, Rudolf — vi veta väl, att döden, när den en
gång klappat på ens dörr, snart verkligen brukar infinna
sig ... Skaka icke på huvudet! Det är så ... Och vi veta
även, att han ankomst icke bestämmes av, om man talar
om honom eller icke. Min stackars son, vi båda ha
bevittnat värre dödsfall än mitt skulle bli! Jag har
fullbordat min vandring genom livet... Det börjar skymma
— jag rädes icke för mörkret.»
Hon tog från ett bredvidstående litet bord ett glas fyllt
med limonad och drack en djup klunk.
»Tala mor! Jag lyssnar», sade Rudolf vördnadsfullt.
»Jag ber dig — det är min -sista, min varmaste bön —
slappna aldrig i den verksamhet, du begynt! ... Om du
nödgas erfara många missräkningar — om du även skulle
märka, att den väg, du slagit in på, icke var den rätta,
fcrsök då en annan, men förlora aldrig målet ur sikte!
Det gäller ju något så stort, så outsägligt stort, intet min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
