Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiofemte kapitlet
3°7
dre än lycka i stället för olycka -— hela världens högsta
lycka.»
»Jag förstår dig», inföll han.
De sista orden hade hon uttalat med av inre rörelse
skälvande stämma samt rest sig upp en smula. Nu lutade
hon sig åter till baka mot kuddarna och fortfor i
lugnare ton:
»Mången anser, att man, när man står i begrepp att
lämna denna värld, icke kan hysa minsta intresse för
kommande generationers öden. Men så är icke fallet,
åtminstone icke med mig. Min längtan till bättre tider
för våra barnbarn, även om jag själv icke har några
barnbarn, är nu, när jag ligger på mitt yttersta...» —
Rudolf gjorde en rörelse — »Det är ju blott en fiktion
— är nu lika varm, som då jag var i fulla kraften av min
ungdom, då jag ännu kunde hoppas att själv få uppleva
denna framtid. Det måtte vara en naturdrift, dessa
bekymmer för ett liv efter ens eget, och på tillvaron av
denna drift stöder jag min odödlighetstro.»
»Så göra även de troende, vilka hoppas på
himmelriket.»
»Ja, men de hoppas på denna himmel för sitt eget jag
— utom jorden, långt bort från människor. De äro
vanligen fullkomligt likgiltiga för samhällets framtid och
arbeta icke för densamma. Jag däremot tror på ett allmänt
— icke personligt — evigt liv, ett liv, av vilket vi alla i
lika grad bli delaktiga. Världen innehåller städse ett
medvetet ’jag’, som lider, njuter, strävar uppåt — sak
samma, om de enstaka yttringarna därav här och där
försvunnit eller ännu icke visat sig... Men låt oss lämna
detta ämne! För att kunna göra mig förstådd av dig,
måste jag tala länge, och jag har ju mycket att säga dig.»
»Jag tror mig dock veta, vad du menar. Till exempel:
en stor, flammande eld. De enstaka gnistorna flyga åt
var sitt håll; andra råka i brand — men det är samma
eld, som fortfar att brinna.»
Martha nickade.
»Och den skall icke endast fortfara att brinna, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
