Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiosjätte kapitlet 317
sökte hon återkalla den — förgäves; andra tankar
trängde sig på henne: Sylvia, Cajetane och — liksom alltid,
då hennes inre var i uppror — först och främst en mängd
minnen från den förlorade maken. En efter annan
kommo de, alla dessa bilder av glädje och sorg från deras
lyckliga äktenskap ... Skulle döden blivit mera ljuv,
mera lätt, om han varit vid hennes sida? Om hon i sin
sista stund fått luta sitt huvud mot hans bröst? Detta
stackars, för mer än tjugu år sedan sönderskjutna bröst,
vilket längesedan förmultnat... Nu var det hennes tur
att förmultna — tillbaka till alltet, skingras i atomer.
När hon tänkte på alltet — det är ju endast en annan
benämning på Gud — genomströmmade henne en känsla
av högtidlig bävan. Länge satt hon så, försänkt i
tankar. Om hon också icke direkt bad om något — var det
dock en bön.
Sedan tog hon Tillings porträtt i handen. Att de båda
en gång varit så lyckliga, att de haft varandra så
innerligt kära, det var en outplånlig verklighet. Och likaså
den idé, han givit henne att vårda och som hon nu
överlämnat åt sin son. Åter ansträngde hon sig att finna en
lämplig formel, i vilken hon så att säga kunde inkapsla
denna idé, liksom ett dyrbart livselixir i en liten gyllene
flaska ...
Där ute föll regnet i strömmar. Stormen piskade
vattnet mot fönsterrutorna, och man hörde hur den tjöt i
kakelugnen. Dess klagande toner ryckte Martha ur
hennes tankar och ökade hennes bävan... Kanske hon
borde ropa? Hennes barn skulle ju då skynda till henne.
De skulle lugna henne, trösta henne, hennes kära, men
ack — så föga lyckliga barn ... Nej, varför störa deras
sömn, varför orsaka dem onödig ängslan?
Hennes moraliska rädsla övergick åter i en fysisk
beklämning. Hon kände en häftig smärta i trakten av
hjärtat. Hon hade så svårt att andas; hon stönade
högljutt.
Jungfrun, som vaknat av vindens tjut och genom
dörrspringan sett ljusskenet, hörde nu detta stönande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
