Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lefve framtiden» — med dessa ord afslutade grefve
Rudolf Dotzky sitt tal. »Och», tillade han, i det han
slungade glaset i golfvet, sä att det krossades i bitar, »ur detta
glas skall ingen dryck mera tömmas; och i dag, på min
förstföddes dopfest, skall ingen annan skål utbringas än denna:
Lefve framtiden! Vi skola icke, som den gamla frasen lyder,
trakta efter att göra oss värdiga våra förfäder, utan i stället
våra efterkommande . . . Men mamma», afbröt han sig, »hur
är det med dig?... jag tror du gråter.. . Hvad ser du
därborta?»
Friherrinnan Martha Tilling hade sina stora, mörka ögon,
hvilka bildade en så sällsam kontrast till det hvita håret,
oaf-vändt riktade utåt trädgården, som utbredde sig framför den
öppna glasdörren; och just nu runno två tunga tårar utför
hennes kinder.
Det hon såg därborta var en fantasibild, som hon ofta
sett i sina drömmar: en gammal man — hennes egen make
— som i solnedgången går och beskär rosenbuskar med en
trädgårdssax.
Som lyckliga unga äkta makar hade de en gång talat
om sin aflägsna framtid: »Vet du, Martha, när jag en gång
har tillryggalagt de sjuttio och ej längre orkar vara med i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
