Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dörren öppnades.
»I mörker, mitt barn?» sade Martha och tryckte på den
elektriska knappen. Glasampeln i taket upplyste nu rummet
med ett svagt rosafårgadt sken, och man såg nu de
hvit-lackerade möblerna, de blommiga tygerna och tapeterna i den
trefliga, enkla jungfruburen.
Sylvia sprang upp.
»Har jag skrämt dig?»
»O, nej, mamma . . . väl, att du kom ... i annat fall
hade jag gått till dig . .. Sätt dig här i soffan . . . och låt
mig ... så på denna pall...» Och Sylvia satte sig vid sin
mors fötter och lade hufvudet i hennes knä.
Martha strök smeksamt med handen öfver den unga
flickans hjässa.
»Det är ju samma ställning, som när vi berätta sagor»,
sade hon leende, »endast rollerna äro ombytta: nu måste du
berätta för mig. Hur kommer sig detta?... I morgon ämnar
Delnitzky hos mig anhålla om din hand . . . Skall jag . . .
skola vi säga ’ja’. Är du öfverens med dig själf?»
»Ja, jag är lycklig, mycket lycklig ...»
»Frågan är, om du kommer att förbli lycklig ... I längden,
menar jag . . . ett helt, långt lif. . . Passa ni äfven för
hvarandra? . . . Känner du honom som en man, till hvilken du
förtroendefullt kan se upp; är du öfvertygad om att hans
förstånd, hans godhet, hans karaktär öfverensstämmer med ditt
eget väsen?...»
»Jag sade honom själf detsamma för några timmar sedan:
’Vi känna icke hvarandra’. Liksom du, mamma, så hyste
äfven jag tvifvel. . . Men nu är det borta . . . Kärleken kan
ej misstaga sig så — och är ej kärleken i och för sig själf
en borgen för lycka? Om det är så för ett helt lif?. . .
Hvem kan väl genast fordra så mycket? Är det ej redan nog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
