- Project Runeberg -  Marthas barn /
53

(1903) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Min käre grefve Delnitzky ...»

Besynnerligt, så hennes hand darrade; detta var ju inte
alls hennes stil. . .

»Förlåt mig detta beslut, till hvilket jag efter moget
öfvervägande kommit —; hvarken ni eller jag kunna bli
lyckliga —»

Hon öfverkorsade återigen alltsammans. Hur matta voro
ej dessa ord . .. Att stöta en dolk genom ett människohjärta
och sedan helt höfligt be om ursäkt för denna moget
öfver-vägda handling ... så kunde hon ej göra . . . hon kunde öfver
hufvud taget ej göra någonting 1

Hon sprang upp från skrifbordet och fram till sängen,
föll på knä bredvid densamma och begrof ansiktet i kuddarna;
hon ville bedja och — gråta.

Hon suckade djupt: »Toni, Toni älskar jag dig då ej

längre? Och dock, jag kan ej, jag kan omöjligt säga dig
farväl. Allt är så förskräckligt sorgligt; antingen måste jag
uppoffra min lyckokänsla, mitt kärleksrus eller — taga afsked
af dig!»

Den smärtsamma sinnesrörelsen framkallade tårarna. Nästan
en timme låg hon kvar på knä och snyftade, först häftigt,
sedan alltmera sakta.

Hon kände sig så trött; hennes brännande ögon föllo
sömndruckna ihop. En sällsam, slapp känsla af välbehag
genomströmmade hennes lemmar. Hon reste sig hastigt och
gjorde toalett för natten. Hon längtade efter bäddens stilla
ro; hon ville ej tänka längre, endast sofva.

Hon kände sig ej längre olycklig ... En varm våg af
vek ömhet genomströmmade hennes hjärta vid tanken på
Toni. Hvarför hade hon begråtit honom, som vore han
död? Han lefde ju, och hennes kärlek fanns ju ännu kvar. . .
Lifvet, — det stora, rika lifvet, — har ju så mycket skönt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:05:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbmarthas/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free