Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidigt på våren 1892. Hugo Bresser hade ej
återkommit hem från sin plötsliga afresa. Några dagar innan Sylvias
bröllop hade han rest till Berlin och där bosatt sig. I det
förut omnämnda brefvet, som Sylvia uppbränt på sin
bröllopsdag, hade han i de mest glödande ord, på vers och prosa,
tolkat sin kärlek till henne. Hur han i åratal hopplöst älskat
henne, hur först de senaste dagarnas händelser — särskildt
ovädersdagens tilldragelse — trots hennes förlofning hos
honom väckt förhoppningar. . . Han hade varit nog vanvettig
att tro, det hon skulle slå upp sin förlofning . . . Hans
förhoppningar blefvo besvikna. Och då gick han i frivillig
landsflykt ; det var honom omöjligt att kvarstanna i ett land, där hon
lefde vid en annans sida. Måtte hon bli lycklig — lika
lycklig som han var djupt olycklig 1 Han var dock ej så olycklig,
att han önskade dö — nej, han ville lefva; han ville med
glödande ifver arbeta för att en gång kunna visa, att det icke
var en ovärdig, som vågat hysa kärlek till henne, som ett
par timmar varit lycklig i den tyvärr falska förhoppningen
att äga hennes hjärta.
Nu, efter två och ett halft år, höll Sylvia åter ett bref
från Bresser i sin hand. Det var endast några få rader; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
