Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ert lugn . . . Men oombedd kommer jag aldrig att tränga mig
på och predika moral. Hon har vuxit från den moderliga
myndigheten. Jag är hennes väninna — intet mer.»
»Min väninna är du icke ...»
»I all uppriktighet: Nej. Du har ej gjort mitt barn
lyckligt... Du bedrager henne inför hela världen. Hur
skall hon då kärleksfullt kunna sluta sig till dig?»
»För min skull behöfver du ju icke heller träda emellan.
Det är till hennes bästa och fromma. Om hon
komprometterar sig, blir det till hennes egen nackdel — och, om hon
glömmer sig, till hennes egen olycka. Ty jag finner mig
icke i något dylikt. Mitt namn får icke släpas i smutsen.»
Han var mörkröd i ansiktet, och ådrorna vid tinningarna
voro uppsvällda. Martha kände något liknande fruktan; denne
man där skulle vara i stånd att tillfoga hennes Sylvia något
ondt. Den nyss vidrörda tanken på skilsmässa antog nu form
af en önskan. Det är visserligen ingen angenäm lott att vara
en frånskild hustru. Men när det gäller att undfly en fara,
kan man icke först fråga, om vägen leder till en vacker ängd.
»Jag hade kunnat bespara mig detta besök», fortfor
Del-nitzky i samma vredgade ton. »Det inflytande, du äger öfver
dina barn, är sannerligen icke något att yfvas öfver. Rudi
och hans uppträdande hånar och smädar man ju tillräckligt.
Du vet väl, att han lär bli fockad från reserven?»
Martha kastade hufvudet tillbaka. »Du söker smärta mig.
Det, som ägt rum mellan Rudolf och krigsministern, vet jag
— jag har min sons fulla förtroende, och jag litar också på
honom. Hur det än går, rätt kommer han alltid att handla.
Området för hans plikter ligger högre än du vet.»
»Han är helt enkelt vriden — och det äro ni allihop.»
Hon reste sig. »Anton, jag anhåller, att du lämnar mig.
Du har ingen rätt att i mitt hem skymfa mig och mina barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
