Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörbar suck. Kanske är det icke en gång ett ljud, utan
endast en sprittning af den så att säga elektriska ström, som
samtidigt framkallar en församlad människomassas bifall.
Med en lugn, alltmera säker njutning ger sig Sylvia helt
hän åt spelet. Till ordens prakt, rytmens skönhet, som redan
vid läsningen så hänryckt henne, kom nu äfven förtrollningen
af lifvets framställning på scenen. De, hvilka innehade
huf-vudrollerna, Fritz Krastel och Stella Hohenfels, voro liksom
förkroppsligad poesi. Den sällsamma, mjuka klangen i
Hohenfels’ makalösa organ förlänade verserna jämte deras inre värde
äfven välljudets sinnliga lockelse. Och därtill allt för ögat!
Stycket var ju ett sagospel; alltså hade diktaren icke behöft
sätta någon gräns för sin fantasi. Det som framställdes
erbjöd i form och färg en sådan slösande prakt, som en målare
endast i drömmen kan frammana. Efter första
scenförändringen fick man se en förtrollad trädgård. En fé, en verklig
fé, hade hjälpt regissören att framlocka en bild, som var ett
formligt rus för ögat — denna fé var elektriciteten. Man
såg sagolika ljuseffekter; scenen badade i violett, blått och
rosafärgadt sken, i silfverskimmer och gyllene glans, i städse
nya magiska ljusvågor. I denna »lyckans örtagård» frodades
en flora, hvars like intet jordiskt öga förr skådat; i
bakgrunden reste sig ett strålande tempel. Men ögats njutning
försvagade icke örats; verkan af dikten förlamades icke ett
ögonblick. Verserna blixtrade af intelligens och strålade af
patos. När ridån gick ned, hördes högljudda bifallsrop.
»Bresser, Bresser!» ropade man från flera håll. Men
Bresser visade sig icke. Regissören tackade i hans namn.
Månne han försummat tåget, eller försmådde han att visa
sig? Sylvia kände det som en lättnad, att han icke
hörsammat publikens uppmaning. Sitt alster må man prisge åt
allmänhetens bifall eller klander — icke sig själf. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
