- Project Runeberg -  Marthas barn /
239

(1903) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig bekvämare lifvets nödtorft, den som köper det i
stads-butikerna eller den som måste eröfra det genom att öfverfalla
resande köpmän? Det finnes intet ondt, intet lidande, som
fl icke, om det borskaffades — dess fortvaro må synas aldrig så
; fördelaktig för ett fåtal — skulle tillföra detta samma fåtal en
ännu större vinst.

Därför: slappas aldrig i striden mot det, som är dåligt!
Vik aldrig tillbaka af hänsyn för dess målsmän och legodrängar!
Låt icke slafveriet fortfara för slafhandlarens skull! Bibehåll icke
pinbänken, därför att bödelns yrke så fordrar! Hänsynslöshet?
Det tillhör allt räddningsarbete. Den drunknande får man i
håret draga ur böljorna; ur brinnande boningar må man omildt
kasta sina medmänniskor i räddningsnäten, och man bör genom
skarpa sanningsord söka befria de förblindade från sociala
missförhållanden. Frigörelse, förlossning — det är icke uppgifter,
som man fullgör genom att ur ymnighetshorn skaka blommor,
utan» — talaren trädde fram ännu ett steg och höjde rösten
— »utan man måste med kraftiga hugg spränga bojorna, med

!djärft svingad lans nedlägga draken eller med i vredesmod
svängdt gissel rensopa templet. »

Högljudda handklappningar hördes. Rudolf blef förskräckt;
han kände, hur han rodnade. Denna bifallsyttring syntes honom
som ett tacksamhetsbevis för en simpel teatereffekt. Om hugg,
drakar och gissel hade han talat, och han hade äfven darrat
på rösten. Och nu tackade publiken honom härför, liksom vore
han en debuterande tenor, hvilken utslungat ett kraftigt »höga C».

Det skulle bara felats, att han helt artigt bugat sig. Det
gjorde han icke. Hans min förmörkades, och han stod ett
ögonblick orörlig; sedan började han åter, i det han liksom
för att äska ljud sträckte ut armen:

»Det förefaller mig, som har jag blifvit missförstådd. Bila,
lans och gissel, dessa ord, hvilka nyss inbragt mig en applåd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:05:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbmarthas/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free