Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, vi skola bli lyckliga, gränslöst lyckliga . . . Och du
skall bli en ännu större skald än du redan är.»
»I detta ögonblick är all min ärelystnad död. Något
högre än dig kan jag icke ernå ...»
»Icke död, endast döfvad. Jag känner mig också så . . .
liksom i en yrsel — och dock så lugn, så lugn. . . Min
älskling...»
Hon räckte fram handen. Han drog sin stol närmare
för att kunna fatta denna hand. Tätt intill hvarandra sutto
de nu och hviskade dessa hundratals ömma, dåraktiga ord,
hvilka äro liksom smekningar. Och slutligen, trots den farliga
dörren, möttes deras läppar i en lång, innerlig kyss, som förde
dem långt från jordens grus.
De hörde icke, att dörren verkligen öppnade och någon
steg in midt i rummet.
Först en i vredesmod utstött förbannelse kommo dem att
förskräckta slita sig från hvarandra. Hugo sprang upp —
framför honom stod Anton Delnitzky.
Under utropet: »Eländige, fräcke skurk!» störtade denne
mot Hugo och tilldelade honom ett slag i ansiktet.
Sylvia utstötte ett skri och sjönk till golfvet — utan
medvetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
