Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Rudolf några timmar senare, efter att ha klädt om
sig på sitt rum, gick ned i matsalen för att äta middag, fann
han där utom Sylvia och Cajetane grefve Kolnos, hvilken
sedan några veckor tillbaka var Marthas gäst på Grumitz. Den
unge mannen erfor uppriktig glädje att här träffa den äldre
vännen; han visste också, hur högt hans mor värderade Kolnos
och att det skulle bli henne mycket kärt att under sin
konvalescenttid få njuta af dennes sällskap. Han var fullt och
fast öfvertygad, att hon snart skulle bli återställd. Hans ängslan
att icke mer finna henne vid lif hade varit så smärtsam, att
den känsla af glädje, som sedan följde, var desto mer intensiv
och icke lämnade rum åt någon ny ängslan. Den vackra
flickans närhet — att hon var den anonyma brefskrifverskan,
visste han för längesedan — bidrog äfven att höja hans
stämning. Med verkligt gladt humör tog han plats vid det lilla
bordet. Glömda och förjagade voro alla bekymmer — han
kände blott en sällsam, innerlig tillfredsställelse.
Denna matsal på Grumitz, hvilka barndomsminnen väckte
den icke till lifl Allt var sig likt som för trettio år sedan:
samma taflor — stilleben — på väggarna, samma silfversirade
stånkor, skurna i ek. Dessa hemska fågelliknande handtag —
vingarna sänkta och näbben öppen liksom för att gripa rof —
hvilket sällsamt intryck hade de icke städse gjort på honom!
— Liksom man mången gång svagt minnes en doft, en smak,
kom han nu ihåg den starka inverkan, dessa saker förr haft
på honom. Och så andra minnen, när han som liten gosse
fick komma in vid desserten och morfar Althaus tog honom
på sitt knä och gaf honom en frukt eller en karamell — han
såg ännu så tydligt det tofviga hvita skägget, den löst sittande,
uppknäppta blå generalsrocken . . .
Alla dessa minnen från det förflutna höjde hans
sinnesstämning, och i munter ton började han språka med de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
