- Project Runeberg -  Marthas barn /
337

(1903) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

religion — icke endast kristendomen, utan äfven det mosaiska
budordet ’Du skall icke dräpa’ — och måste lofva att på
sin chefs befallning nedskjuta alla — äfven syskon och
föräldrar — så länge kommer kriget att fortvara och bli mer
och mer grymt. För att kriget skall försvinna, fordras endast
en sak: man måste återställa den sanna religionen och på
samma gång människovärdet. Man måste visa samhället, att
detsamma själf orsakar krigets olyckor genom att lyda
människor mer än Gud. Leo Tolstoi.»

»Hvad tycker ni?» frågade Martha. »Anser ni detta af
Tolstoi föreslagna medel verkligen vara det enda?»

»Jag tror öfver hufvud taget icke på ett enda medel»,
svarade Kolnos. »En så på tusen sätt invecklad sak som en
gammal institution måste äfven — för att kunna besegras —
angripas från tusen olika håll. Och hvem kan för öfrigt
tvinga den enskilde — en annan — att gå åstad och dö som
martyr? — Slafveriets afskaffande orsakades icke af slafvarnes
uppror...»

Sedan läste Kolnos det andra brefvet:

»Aulestad, Norge.

Ni frågar mig, hur jag tänker mig ffedssakens framtid?
Städse i bilden af en soluppgång. För oss nordbor betyder
soluppgången måhända mycket mer än för sydländingen. Vi
bida den med längtan; vi hälsa den som ett under. Natten
var så tryckande lång, tystnaden så hemsk, glansen öfver
fjälltopparna så bedräglig. . . Det dröjer och dröjer och växer,
men — ingen soll Äfven om himmelens hvalf strålar aldrig
så mycket — alltjämt ingen sol! Och allt är så kallt —
egentligen kallare än förut, ty fantasien börjar bli otålig.

Då, på en gång liksom en blixt, midt under våra
betraktelser, synes det så länge bebådade majestätet själf. Så
stark, så öfverväldigande, att ögat icke kan uthärda dess glans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:05:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbmarthas/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free