Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi rikta blicken på landskapet; det har länge varit belyst, men
vi märkte det icke — luften har länge varit varm, men vi
kände det icke. Ned i djupen, upp på höjderna tränga solens
strålar; allt, allt är klart, fullbordadt — allt andas värme,
vibrerar af toner . . .
Så, tror jag, är det med oss. I vår längtan märka vi
icke hvad som försiggår — hur nära världsfredens strålande
sol verkligen är. Det kommer något, som frammanar den
som ett under. Men det är intet under, det är endast vi,
som i vår otålighet icke sett, hur allt utvecklats.
Med många hälsningar till er
Bjömstjerne Björnson.»
Under tiden hade Rudolf och hans syster slagit sig ned
i en liten soffa. Han såg på henne med en orolig, deltagande
min. Hon var så blek, det fint skurna ansiktet så affallet.
»Nå, Sylvia, kan du aldrig bli som förr, lefnadsglad och
munter? Du är knappt tjugoåtta år. Hvad allt kan icke
lifvet bjuda dig ännu!»
»Intet.» Och efter en liten paus: »Har du läst ’Den
slocknande stjärnan’, Rudolf?»
»Ja, men så tänk då icke städse på den förlorade! Jag
vet, att du drabbats af ett hårdt slag.»
»Ack, vore blott min olycka utan ånger! ...»
»Utan ånger? Ar den icke så?»
»Nej, den är icke så . . .»
»Min stackars syster! Alltså dock?»
»Hvad menar du?»
»Du var hans — hans älsk...»
Hon af bröt honom häftigt:
»Nej, nej . . . tvärtom. — Vi ha aldrig fått njuta lyckan
att äga hvarandra. ’Man bör aldrig till lyckan säga: ’sedan’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
