Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söka förjaga dessa olyckor, utan äfven möjligheten att pä ett
enkelt sätt kunna nå detta mål, och denna nöd hade hos
henne framkallat en så intensiv smärta, denna möjlighet till
räddning en så stor glädje, att hon trott att hvilket ögonblick
som helst kunna finna formeln . . . Men då hon i tankarna
letat efter densamma, hade hela bilden försvunnit. Där hon
nu satt, sökte hon återkalla den — förgäfves; andra tankar
trängde sig på henne: Sylvia, Cajetane och — liksom
alltid, då hennes inre var i uppror — först och främst en
mängd minnen från den förlorade maken. En efter annan
kommo de, alla dessa bilder af glädje och sorg från deras
lyckliga äktenskap . . . Skulle döden blifvit mera ljuf, mera
lätt, om han varit vid hennes sida? Om hon i sin sista stund
fått luta sitt hufvud mot hans bröst? Detta stackars, för mer
än tjugo år sedan sönderskjutna bröst, hvilket längesedan
förmultnat ... Nu var det hennes tur att förmultna — tillbaka
till alltet, skingras i atomer. När hon tänkte på alltet — det
är ju endast en annan benämning på Gud —
genomströmmade henne en känsla af högtidlig bäfvan. Länge satt hon
så, försänkt i tankar. Om hon också icke direkt bad om något
— var det dock en bön.
Sedan tog hon Tillings porträtt i handen. Att de båda
en gång varit så lyckliga, att de haft hvarandra så innerligt
kära, det var en outplånlig verklighet. Och likaså den idé,
han gifvit henne att vårda och som hon nu öfverlämnat åt
sin son. Åter ansträngde hon sig att finna en lämplig formel,
i hvilken hon så att säga kunde inkapsla denna idé, liksom
ett dyrbart lifselixir i en liten gyllene flaska . . .
Därute föll regnet i strömmar. Stormen piskade vattnet
mot fönsterrutorna, och man hörde hur den tjöt i kakelugnen.
Dess klagande toner ryckte Martha ur hennes tankar och ökade
hennes bäfvan . . . Kanske hon borde ropa? Hennes barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
