Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bjöd det, dömt honom till kronan. Frederna i Köbenhavn
och Malmö 1509 och 1512, de nya stillestånd, som följde,
hade erkänt hans rätt. Och nu, 1520, var rätten till kronan
tryggad i nya urkunder. Det hade skett i den
överenskommelse, som det svenska riksrådet träffat med konungens
ombud i Uppsala i mars 1520, och i de akter, som beseglats
i september, omedelbart före intåget i Stockholm.
Den kamp, som gjort Christiern II till herre över
Sverige, fick sin säregna karaktär av dessa förhållanden.
Christiern II var ingen vanlig erövrare. Kampen stod för honom
själv och hans hela omgivning som en kamp mot rebelliska
undersåtar. Dessa undersåtar hade undanhållit honom hans
lagliga rätt. Nu var han själv kommen. Och med vapen i
hand hade han återvunnit sitt eget.
Synpunkten var naturlig och berättigad. Den låg så
mycket närmare, som ett mäktigt skickt inom det svenska
samhället delade den.
I ett halft århundrade hade under Margareta och Erik
av Pommern Sverige varit i union med Danmark-Norge.
Unionen hade brustit. Men bristningen hade följts av
ständiga försök att återställa, ett och annat krönt med framgång,
de flesta misslyckade. Man skjuter i historien om dessa
återställelseförsök gärna den främmande angriparen starkt i
förgrunden. Det är, i den utsträckning det sker, knappast
motiverat. De agerande var flera. Bakom låg ett större
orsakskomplex. Sverige var mot medeltidens slut ett splittrat
rike, en evig valplats för inbördes kämpande stormän. På
den ena sidan såg man långa tider Vasar, Oxenstiernor,
Trollar; på den andra Bondar och Shirar. Skylten för de
förra var unionen, ett enat Norden, för de senare den
nationella självständigheten, Sveriges oberoende. Men innerst
inne gällde det knappast detta. Det gällde, politiskt och
ekonomiskt, makten i Sverige. Spelet var vitt förgrenat, ett
ständigt skiftande spel av egna lidelser, egna intressen, släkt- och
partihänsyn. Ur svensk synvinkel dominerade dessa moment.
De utgjorde själva förutsättningen för de främmande
ingreppen. De bestämde ytterst dessa, i regel också deras utgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
