Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Lauritz Weibull.
Om samme dag strax måltiden var gjord i sorg och
bedrövelse, då kom ett bud och sade, att biskoparne av Strengnäs
och Skara leddes ut fångna utav slottet. Vilket när vi hörde
det, begynte vi alle att skälva och föllo i stor räddhåga. Då
svarade biskop Bellenack, som då var när, och sade: Det är
icke möjeligt, att Hans K[onunglig] M[ajestät] djärves att göra
något ont på sådane män, varföre är sådane lögn och skvaller
intet troendes. Av vilke ord vi finge ock någon lisa efter den
grymme tidende oss blev först buden. Något därefter kom där
en igen med samme tidende som tillförene. Då svarade biskop
Bellenacke, att det skulie sannerligen intet vara. Tredje gången
kom där en tysk magister, benämnd mäster Hindrich, och
ropade med gråtande ögon och sade, att det är nu i det nästa,
att de skole räcka deras hals under svärdet. Då bleve vi alle
hårdeligen bedrövade av osägelig sorg och räddhåga och löpo ut
hasteligen alle tillhopa, först biskopar(ne), och de ville alle gå
till konungen och förhindra, att han skulle sådan oredelig och
grym gerning, som han hade länge betänkt, icke fullkomna.
Då mötte oss den omilde man och blodgirige menniska mäster
Dirich, full med svek och allehanda ondsko, vilken som ock
var orsak och diktare med den omildaste konungen till allt
det onda, som nu för sagt och skett är, och sade först
på sin tysko och repeterade det på latino med sådane ord: Ser
I ock väl till och betrakter denne här, att I icke förgås med
de andre förrädare. När vi det hörde, då blev all menigheten
bekymrad med sorg och räddhåga och icke djervdes gå längre
fram före åt (o: förbi) förbenämnde mäster Dirich, och droge sig
alle till det samme rum, där de tillförne voro, och blevo
där den dagen och natten där inne intill andra dagen, bedjandes
innerliga till gud med gråtande tårar, att gud allsmäktigaste
ville värdigas att frälsa sig (o: dem) av den slemmaste dödsens
våda, som de räddes undergå med de andre. Vilket ock så skedde
samme dagen, när klockan var vid ett; då ginge vi av slottet,
lovandes och hedrandes gud och hans helgon, vilken oss frälste
av allra grymmaste konungens tyranni och omildhet.
Men vilken grymhet, deras maledicerade händer och
beklagande läppar bedrevo över (o: med) de värdige fäder och
oskyldige biskopar, herrar, ädle män, riddare, borgmästare och andre
redelige borgare och män, som väl vore all ära och dygd värde,
när de dem utledde, vem kan det någon tid förtälja? På det
sista läte de dem halshugga och icke var ändå deras ondsko
fullkommen, att de döde kroppar lågo välte i träcken och deras
egen blod, utan mente ändå, att de voro ovärdige begravas, och
läte så förbränna allas förbemälte döde kroppar med stränge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
