Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
29
är grundläggande för en rätt uppfattning av relationen.
Varje avvikelse i dennas innehåll från innehållet i de båda
aktstyckena får därmed förhöjd och signifikativ betydelse.
Redan Paludan-Muller och efter honom Erslev har,
såsom tidigare berört, skarpt framhållit, att avvikelser finnes.
Det gäller till en början att konstatera vilka. Vi vänder oss
därvid först till vad som skall ha inträffat onsdagen den 7
november.
Enligt sententian är det mäster Jon, kanik i Uppsala,
som denna dag för konungen och riksrådet förelägger Gustaf
Trolles klagoskrift. I motsats härtill låter relationen
ärkebiskopen själv träda fram som klagande part och muntligen
framlägga anklagelsepunkterna. Dessa gällde enligt Gustaf
Trolles egen utsago i det ännu bevarade dokumentet, som
förelades, Sten Stures och hans anhängares förbrytelser inte
endast mot ärkebiskopen själv och hans kyrka, utan också
mot hans företrädare Jacob Ulfsson, biskop Otto av Vesterås,
mäster Jon samt klerus i dess helhet i Uppsala och Vesterås
stift, enligt relationen endast de anklagades förbrytelser mot
Gustaf Trolle och Uppsala domkyrka. I klagoskriften står
de anklagade i Gustaf Trolles ögon såsom uppenbara
kättare, och han begär jämte restitution, skadegäld och arrest
på deras personer även och i första hand rätt över dem
såsom sådana uppenbara kättare. Relationen har en helt
annan framställning. Den känner ingenting om att klagan
gått ut på kätteri. Enligt relationen begär ärkebiskopen
endast, att kyrkan och honom måtte ske fyllest för den orätt
och skada, som var dem gjorda, och att de närvarande måtte
arresteras. I klagoskriften faller Gustaf Trolles ord: »Och
står mig dem ingalunda till att anamma till någon vänlig
för-likelse för sådant uppenbart kätteri». I relationen är
frågan om förlikning framställd i dialogform. Konungen
vänder sig, efter det att Gustaf Trolle framsatt sin klagan, till
ärkebiskopen och säger: »Herre ärkebiskop. Lyster eder icke
hava framgång i denne sak med sämja och förliknelse, där
efter som gode män kunna ransaka, eller velen I det
allenast med lagen bepröva?» Ärkebiskopen beder då »inner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
