Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
31
Den första iakttagelse, som i detta sammanhang
erbjuder sig, är en i ögonen fallande förändring ifråga om de
agerande och dem, mot vilka de brott, som beivras, skall ha
förövats. Man kunde i Christiern II:s proklamation iakttaga,
hurusom den ende anklagaren i klagoskriften här
förvandlade sig till tre. I relationen kvarstår Gustaf Trolle som
ensam anklagare, men han för här talan endast för sig själv
och Uppsala domkyrka, inte också, som han i klagoskriften
gör, för Jacob Ulfsson, Otto av Västerås och mäster Jon —
samtliga tre är borteliminerade. Och bortelimineringen
stannar inte här. Frånsett att mäster Jon även försvinner ur
sammanhanget med anklagelsens framförande, mister han i
relationen också den roli av aktör han enligt sententian haft
den följande dagen. Det har emellertid även för kanikerna
varit nödvändigt ha en man, som denna dag ställde
spörsmålet: skyldiga eller inte skyldiga? Och mäster Jon i
sententian förvandlas då till en annan mäster Jon, Johannes
Bældenak.
Erslev har sökt förena dessa stridiga uppgifter, och de
som kommit efter har följt honom. Det faller sig naturligt,
menar han, att sententian endast omtalar vad som i juridiskt
avseende var avgörande, Gustaf Trolles skriftligt formulerade
anklagelse, och det ligger intet underligt i att öronvittnena
»särskilt» — även här borde stått »endast» — lagt märke till
de muntliga förhandlingarna. Gustaf Trolle skall enligt
Ers-lev först muntligen ha uttalat sig om sina klagomål och
sedan skriftligen i något ändrad form låtit inlämna dem. Vad
mäster Jon och Jens Bældenak angår, menar han, att inte
heller här föreligger oförenliga uppgifter: det kan tänkas, att
först den senare, sedan den förre uppträtt. Men förmodligen
har, då domstolen konstituerats, säger han, mäster Jon först
förelagt målet, därefter biskop Jens, som själv hade säte
bland domarna, lett överläggningarna om det kyrkorättsliga
spörsmålet1.
All harmonisering är i historisk vetenskap vansklig. Den
för i regel till realt ohållbara slutsatser. Här är den utesluten.
1 Erslev, 142, 163.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
