Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
47
slogs vid det fjerde Laterankonciliet 1215. »De dömdes
ägodelar», uttalar Innocentius III, »skola, där fråga är om lekmän,
konfiskeras, om fråga är om klerker, Varda de kyrkor till del,
från vilka dessa mottagit sin bergning» *. Uttrycket:
»konfiskeras» — confiscentur —, innebär här, att de såsom kättare
dömde lekmännens egendom skall ingå i den statliga fiskus.
Stadgandet fastslogs i förtydligad form av Bonifacius VIII2.
De i klagoskriften uppförda, såsom kättare rubricerade
personerna var samtliga lekmän. Under sådana
omständigheter har Gustaf Trolle sett sig föranlåten inte endast att
yrka straff för kätteriet. Han har också måst yrka, att han
och de andra skadelidne måtte få sin egendom tillbaka och
»skadeböter». Gustaf Trolle har gjort detta i full utsträckning.
För sig själv, Jacob Ulfsson och kyrkan i Uppsala har han
därvid värdesatt förlusterna i reda penningar, uppgivna dels
»till godan räkenskap och likvidats», dels »till en redelig
moderats». Kraven är, förutsatt dom på kätteriet, närmast
krav på den kungliga fiskus.
Innehållet i Gustaf Trolles klagoskrift är med det här
sagda klarlagt.
Klagoskriften var ställd till Christiern II. Man har menat
och menar, att vad ärkebiskopen med dess ingivande avsåg
var att få konungen och med honom rådet, konstituerat
såsom världslig domstol, till att åtaga sig att döma i det
föreliggande målet3. En mening som denna saknar varje
stöd. Allt sådant var enligt gällande rätt uteslutet. Det låg
helt utanför en furstes och all borgerlig myndighets
kompetens. Vad klagoskriften avsåg var något helt annat: endast
att få den världsliga armens bistånd till att rätten måtte ha
sin gång, och att konungen, efter en fällande sententias
avkunnande över de kättare, vilka ärkebiskopen stämplade
såsom notoriska, måtte, med beviljande av gottgörelse, på en
gång fastsatta och uttaga det borgerliga straffet av dem.
Föreskrifterna om den hållning en furste i ett fall som
1 c. 13. § 1. de hæret. V. 7.
2 c. 19. in VI:to. de hæret. V. 2.
3 Erslev, 147, 148, 156, 159, 161.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
