Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
59
under Fredrik Barbarossa, I en särskild lag belade denne
hæretici med kejserligt bann. Sin fulla och normgivande
gestaltning nådde lagstiftningen under Fredrik II. Vid
dennes kröning 1220 togs de första stegen. Fyra år senare kom
den konstitution för Lombardiet, som första gång fastställde
straffet för hæresi till döden på bålet. Området vidgades
1231 uttryckligen även till konungariket de båda Sicilierna. I
Tyskland hade redan tidigare dödsstraff hävdmässigt
praktiserats; det erhöll nu utan angivande av den speciella arten
genom konstitutionen i Ravenna 1232 kejserlig sanktion. Sin
bekröning fick lagstiftningen i fråga, då Fredrik II 1238 och
1239 publicerade de tidigare konstitutionerna såsom gällande
för imperiet i dess helhet. Därmed var även för Tyskland
döden på bålet fastsatt som hæretikerns straff1.
Den uppfattning av konungens roll, som efter
senten-tians avkunnande gjordes gällande, framgår av Christiern II:s
proklamation den 9 november. Sententian hade, som den
här refereras, lytt på att de anklagade var uppenbara
kättare och bannsmänniskor mot romarekyrkan och den heliga
kristna tron. Konungens roll var att strax uttaga straffet
»som sancti Erik konungs lag innehåller och utvisar, att
kättare och bannsmänniskor bör att straffas».
Det är visat, att S:t Eriks lag för Christiern II
innefattade utom landslagen även andra inhemska recesser och
stadgar, vilkas giltighet var erkänd 2. Här måste begreppet
vara yttermera vidgat. Den inhemska världsliga rätten
saknade nämligen i föreliggande fall tillämpligt lagrum. Rätten
har måst kompletteras. Men under sådana omständigheter
låg ingenting närmare än att man grep till den allmänna
världsliga rätt, som innehöll straffbestämmelser mot kätteri,
kejsarrätten. Uppfattning och tillvägagångssätt var för tiden
naturliga. Kejsaren var ännu Cæsars arvtagare, konungarnas
princeps; hans lag respekterades eller erkändes. Sedan långt
tillbaka var detta fallet i Norden. I de första Oldenburgarnas
tid hade kejsarrätten i talrika fall varit den normerande. I
1 Munchen II, 323; Hinschius V, 680,377; samt där anförda källställen.
2 Se ovan s. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
