Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Almquist, Två uteblivna svenska fördragsratifikationer år 1630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Helge Almquist.
mit att stanna i det svenska kansliet. Från början klart är
endast, att denna (lika väl som staden Danzigs
ratifikationsurkund) i original fanns bevarad i riksarkivet ännu vid den
tid då Runell-Palmsköld sammanställde sitt stora
kronologiska register, men att den sedermera förkommit.
Fördraget avslöts i svenska kronans namn av Axel
Oxenstierna, som dock lät sig företrädas av två
subdelege-rade, John Hepburne och Johannes Nicodemi. Den av dessa
undertecknade och beseglade urkunden förutsätter, att
rikskanslern senare skall giva sin bekräftelse, men att till sist
(före den 15/25 maj 1630) också Gustav Adolfs ratifikation
skall överlämnas. A andra sidan ställde Danzigs sju
kommissarier i utsikt, att stadens ständer (»ordines»)* skulle
ratificera fördraget. Dessa bestämmelser efterlevdes så till vida,
som Danzigs ständers ratifikation (dat. 15 mars, säkerligen
n. st.) tillställdes rikskanslern och dennes bekräftelse (dat.
Elbing 20 mars, säkerligen g. st.) överlämnades till staden 2.
I den av Axel Oxenstierna beseglade urkunden upprepades
löftet om Gustav Adolfs ratifikation före den redan omtalade
tidpunkten, men det kom aldrig att uppfyllas. Icke dess
mindre betraktade man tydligen i det följande å ömse sidor
den träffade uppgörelsen såsom rättsgiltig. Hur kan detta
hänga ihop?
Man kunde a priori möjligen vara böjd för antagandet,
att staden Danzig såsom en under kronan Polen lydande
stad i likhet med de polsk-littauiska underhandlarna år
1635 icke velat mottaga en urkund, som till äventyrs givit
Gustav Adolf titeln »princeps hæreditarius» och att saken
därmed fått förfalla. Då den inhiberade svenska urkunden
numera föreligger endast i en registraturavskrift, där titeln
som vanligt borttransumerats, kommer man icke på denna
väg ens till något sannolikt resultat.
En säkrare utgångspunkt för undersökningen vinner
man, om man uppmärksammar, i hur hög grad Axel Oxen-
1 Om dessa liksom om Danzigs allmänna statsrättsliga ställning se min
inledning till »Historiska Handlingar», 23 (1910), s. IX ff.
2 Jfr Axel Oxenstiernas skr. och br., I: 5, s. 215.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
