Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Almquist, Två uteblivna svenska fördragsratifikationer år 1630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
118
Helge Almquist.
Varken Gustav Adolf eller hans kansler läto visserligen
någonsin formella hänsyn skymma blicken för de politiska
realiteterna, men det hindrar ju inte, att de ägde sinne för
formernas reella betydelse i det internationella umgänget.
Det må i det sammanhanget framhållas, att valet av själva
traktatspråket icke var alldeles likgiltigt. Att i de ovan
omtalade urkunderna latinet kommit till användning är icke
någonting självklart, eftersom man i Axel Oxenstiernas kansli
(för att icke tala om Danzigs och hertig Fredriks) var minst
lika förtrogen med tyskan och eftersom det ingalunda
förhåller sig så, att latinet vid denna tid i norra Europa var
det nedärvda och erkända traktatspråket. Detta må
visserligen gälla i fråga om uppgörelser mellan Sverige och
Polen-Littauen, och det kan så till vida ha legat nära till hands
att använda latinet också i traktater med dess underlydande
furstar och städer. Men det är ganska sannolikt, att Axel
Oxenstierna med hänsyn till Sveriges värdighet undvek att
erkänna de andra parternas tyska modersmål såsom lämpligt
traktatspråk. Man har att i det sammanhanget
uppmärksamma ett uttalande av Gustav Adolf själv. På varen 1631,
då han hade att klaga över bristande arbetskrafter inom sitt
kansli, framhöll han i ett brev till kanslern, hurusom detta
bland annat ledde till att »undertijden myckit moste skrifues
på Tyska, som på annadt språk och serdeles på Latin för
vår nations reputation skuld borde författes ...» * Konungens
ord bevisa naturligtvis ingenting i fråga om de traktater, som
givit anledning till denna lilla utvikning från det egentliga
ämnet. Men de bevisa i alla fall, att Axel Oxenstierna icke
behövde riskera konungens ogillande, då han visade en viss
stramhet i fråga om formerna vid diplomatiska uppgörelser.
1 Axel Oxenstiernas skr. och br., II: 1, s. 714.
Helge Almquist
-
(Tryckt febr. 1928).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
