Print (PDF) - On this page / på denna sida - »Folkresningen» i Sverige 1371. En studie till Kalmarunionens svensk-norska förutsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Folkresningen» i Sverige 1371.
33
en framför Stockholm lägrad väpnad styrka, såsom vars
ledare uppträda ett antal riddare och väpnare av svensk och
norsk härstamning.
Det är i allmänhet det hos Olaus Petri bevarade
dokumentet, som fått ge grundfärgen till framställningen av
händelserna i Sverige under ifrågavarande tid. Den förste som
mera ingående behandlat frågan, Styffe, kombinerar
visserligen båda källornas uppgifter: ur uppropet hos Olaus Petri
tar han folkresningen, stridens demokratiska karaktär, ur
stilleståndsdokumentet utläser han, att herrarna satt sig i
spetsen för denna 1. För senare svenska historieskrivare har
emellertid uppropet varit avgörande. Hans Hildebrand
uppfattar rörelsen som en allmogeresning och ser i det hos
Olaus Petri bevarade brevet ett svar på en konung Magnus’
från tidigare tid föreliggande kallelse till riksdag: folket vill
sluta sig kring en fosterländsk konung för att bekämpa
stormännen 2. Tunberg ger en modifikation av denna
uppfattning; han ser i stilleståndsfördragets undertecknare den
nationella rörelsens ledare, »konung Håkans svenska
anhängare»3. Huvudsynpunkten har sålunda i allmänhet varit
att betrakta de ifrågavarande händelserna som resultatet av
en folklig rörelse, såsom demokratisk politik, förebådande
1400-talets. Vad som framför allt talar däremot, har Styffe
antytt i förbigående: han har sett, »att flera af de personer»,
vilka nämnas »såsom hufvudmän för den anfallande hären,
voro antingen anställda i konung Håkons tjänst eller
åtminstone bosatta i de provinser, som erkände honom, och kanske
t. o. m. en eller annan infödd norrman». Dock medför detta
för honom endast en modifikation av grunduppfattningen 4.
1 Styffe, Bidrag I, sid. LVII.
2 H. Hildebrand, Sveriges Historia II, sid. 290 f.
3 S. Tunberg, Äldre medeltiden, s. 282 ff.
4 Styffe, a. st., not. Hans uppfattning synes följas av Munch, Det
norske folks historie, Anden Hovedafd. I, sid. 831 f. Schäfer, Die
Hanse-städte und König Valdemar von Dänemark, sid. 531, ger uttryck åt en
liknande mening, men går ej närmare in på frågan. A. Taranger har i Norges
Historie, III: 1, sid. 132 ff. givit en framställning, där han kraftigare betonar
de norska och västsvenska stormännens roll.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
