Print (PDF) - On this page / på denna sida - Erik XIV och ödeläggelsen av Ronneby 1564.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Albert Vejde.
existens hotad och blev nu upprorets kärntrupper \ A
andra sidan inneburo Gustavs handelsförbud ett dråpslag
mot Ronneby, som därför på allt sätt gav Dacke sitt stöd.
Så uppstod Dackefejdens paradoxala politiska situation:
medan Kristian III i överensstämmelse med Brömsebrofördraget
sände Gustav ansenliga styrkor till hjälp mot de upproriska,
bidrogo hans undersåtar i Bleking i hög grad att hålla
upproret i gång. Initiativet till Danmarks hjälpsändning tycks
ha utgått från den skånska adeln, som befarade en ny
rörelse av borgare och bönder till gamle Kristian II:s förmån;
när man väl var lugnad på den punkten, såg man genom
fingrarna med blekingbornas tilltag; den fria handeln vid
gränsen var ju ett danskt riksintresse. Man hör icke talas
om någon räfst i Bleking. Trots talrika påminnelser från
konung Gustav till den danska regeringen blev Verner
Parsberg sittande på Sölvesborgs slott, och borgmästaren Henrik
Hoffman ledde fortfarande med kraft och hänsynslöshet
Ronneby stads öden, en politik så god som någon.
Så mycket grundligare blev Gustav Vasas vidräkning
med smålänningarna. Pådriven av klagomål från bergslagen
och köpstäderna över bristande tillförsel förnyade han det
gamla förbudet mot export av oxar, till gränsbornas
förtvivlan och danskarnas harm 2. Steg för steg sökte han göra
verklighet av den hittills ineffektiva handelsavspärrningen.
Det av Dacke hårt förföljda Kalmar skulle njuta sin rätt som
laga stapelstad, samtidigt som borgerskapet där ånyo fick
höra de gamla förmaningarna att hålla priser, som kunde
vänja allmogen att söka sig till staden.
Men århundradens naturligt betingade ekonomiska
orientering var inte så lätt omlagd. Värends och Blekings ge-
1 Konungen skiljer ibland mellan »skogstjuvarna» å ena sidan och å
andra »menige man», d. v. s. den lugnare, i egentlig mening jordbrukande
bondebefolkningen i de gamla järnåldersbygderna, vilken hade mindre att
exportera och därför också gick nödd med i upproret och vid första tillfälle
ifrån. — Med missnöje följde kungen efter Dackefejden nybyggarverksamheten
på gränsskogarna, han väntade därav allt annat än gott.
2 G. V. R. XV, 568 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
