Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottfrid Carlsson, Sten Sture den yngre. En karaktärsstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Sture den yngre.
119
uttolkning av Johannes Magnus’ klandrande yttranden, som
omöjligen kunnat vara för herr Sten välvilligare. Under
senare hälften av det nittonde århundradet sjunker emellertid
den ärkebiskoplige författaren helt i förgätenhet som sagesman
för den siste Sturens tid; det allmänna vanrykte, som nu
definitivt av forskningens män kom att fästas vid hans historiska
verk, drog med sig även det värdefulla, som otvivelaktigt
gömmes i hans skildring av det tidevarv han själv upplevt.
Det jämförelsematerial vid en prövning av de
hävdvunna föreställningarna om Sten Sture, som redan Johannes
Magnus’ skildringar erbjuda, är emellertid av mindre
betydelse vid sidan av de vittnesbörd samtida brev och
urkunder avlägga. Vill man verkligen tränga Sten Sture in på
livet, är det oundgängligt att med ledning av sådana källor
och under beaktande av de politiska faktorer, som över
huvud bestämde utvecklingen i Sturetidens Sverige, söka följa
honom under hela hans bana; endast på den vägen kan man
ha någon förhoppning om att få fram en fullt pålitlig bild
av mannen och hans gärning. Programmet är stort, och
här kan endast en rent skisserande grundritning komma
i fråga, varvid ofta framhävandet av belysande enskildheter
får ersätta en genomförd granskning.
Det har blivit hävd att betrakta de inre striderna i Sverige
under Sturetiden som en kamp för och emot unionen.
Uppfattningen är utan tvivel, djupare sett, oriktig. Efter
Brunkebergsslaget 1471 fanns det näppeligen ett svenskt
unionsparti i den meningen, att unionens återupprättande var dess
verkliga mål. För den stormannaopposition, med vilken
Sturarna tid efter annan hade att kämpa, var unionskonungens
hyllande i grund och botten snarast blott en i hotande situationer
begagnad yttersta utväg för att befria sig trån det
övermäktiga herravälde i det inre, som riksföreståndarna med de
breda lagrens stöd eftersträvade och tidvis lyckades tillskansa
historia i sammandrag (1857), 769, blott med den skillnaden, att »elaka» —
tydligen pä den grund, att uttrycket befunnits alltför starkt — ändrats till
»vrånga».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
