Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Carl XII:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Lauritz Weibull.
Maigret inför i sitt brev av 1723 Sicre just som konungen
stigit upp på parapeten. Mannen passerar då genom
löpgraven. »Sicre frågade mig», säger Maigret, »vad konungen
tog sig till. Jag svarade honom, att det inte var jag, som
ställt honom där han stod. Sicre var borta». Och medan
Maigret överlade med sig själv, vad han skulle säga för att
få konungen ned, föll så det dödande skottet. Framställningen
var oförsiktig. Den kunde lätt ge anledning till reflektioner
över vad Sicre företagit sig mellan sitt försvinnande och
dödsskottet, och man finner också, hur Maigret i sin senare
berättelse utan vidare helt utmönstrat episoden. Samtidigt får
Sicre här ett första alibi. Det framhålles, att han tillsammans
med uppvaktningen i övrigt begett sig något längre bort till
höger i tranchéen och efter konungens fall kommit tillbaka
därifrån i samma följe. Detta alibi skyddar den
misstänkte: han har vid dödstillfället stått tillsammans med
andra. Men ännu två alibin möter i de följande berättelserna.
Det andra i Sicres egen berättelse hos Voltaire: Sicre har vid
dödstillfället stått jämte Maigret — dessa två de enda —
bredvid Carl XII. Då konungen fallit, skall Sicre omedelbart ha
underrättat kommenderande generalen i tranchéen om vad
som skett. Även här alltså ett skyddat alibi. Det tredje alibi
slutligen framkommer i Marquettis berättelse hos De la
Mott-raye. Sicre, uppger denne, har inte alls befunnit sig i
löpgraven. Han har inte ens varit hos trupperna vid Frederiksten.
Först då man är i färd med att svepa det kungliga liket i en
kappa, har han kommit. Han är kommen direkt från lägret
i Torpum, tre fjärdedels mil från platsen, och för med sig
depescher från arvprinsen av Hessen till Carl XII. »Han blev»,
tillägges det, »så förvånad som man gärna kan föreställa sig
inför den ödesdigra och förfärande händelsen».
Det visar sig av vad här sagts, att ett enda genomgående
sammanhang existerar i motivvalet mellan de berättelser om
Carl XILs död, som såg dagen intill början av 1730-talet.
Versionen i den älsta gazetten hade förolyckats. Men ett av
motiven i denna, det enda brukbara — att kulan var från en
artilleripjäs och ett av fästningsverken — fördes över i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
