Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian Erslev och Stockholms blodbad.
119
vad kanikerna berättade» (250). Referatet har, som
synes, tagit intryck av min avhandling: själva
grundståndpunkten i källvärderingen är modifierad. I fortsättningen
medger också Erslev, att det säkert är rätt, då jag finner
relationen på åtskilligt flera punkter än han själv anmärkt
präglad av tendens. Men han skyndar att tillägga: »därför
att en berättelse, som stammar från ögonvittnen, är
tendentiös, har man inte rätt att avvisa allt vad den säger;
tvärtemot är där på förhand en viss sannolikhet för att vittnena
har hållit sig till sanningen, där denna inte kunde vara dem
till skada personligen» 1. Rent allmänt sett, är naturligtvis
denna sats riktig. Men för att en uppgift i en berättelse
sådan som kanikernas skall kunna läggas till grund för en
historisk rekonstruktion kräves ovillkorligt, att sannolikheten
förvandlas till visshet. Att så här och var kan ske, är inte
uteslutet. Men tills detta skett, är relationen obrukbar för
ett vetenskapligt fastställande av händelseförloppet. Vi
tangerar här en grundsats i all vetenskap. Pasteur gav den
en gång formuleringen: »N’avancez rien qui ne puisse être
prouvé d’une façon simple et décisive».
Det hade legat nära, att Erslev till stod för sin
uppfattning av relationens värde upptagit motpartens
bevisföring i dess helhet till granskning. Han gör det inte. Endast
på en enda punkt sätter han in. »När Weibull», uttalar
Erslev, »bedömer kanikernas berättelse så strängt, ligger det
redan däri, att de efter hans mening, då de avfattade sin
1 Erslev anmärker i detta sammanhang (251), att jag inte genomfört
mitt totala avvisande av kanikernas berättelse, utan »anser för troligt, att
dess skildring av huruledes kanikerna mottog berättelsen om det begynnande
blodbadet är någorlunda riktig, om än färgad. Men då böra vi andra få
lov att godkänna också andra drag». Citatet är inte oförvanskat. Mina ord
var: »det är mycket möjligt, att vad som efter sententians avkunnande
förekommer i relationen om det sätt, på vilket kanikerna mottog underrättelserna
om det börjande blodbadet och vad de själva gjorde för att hindra detta,
kan vara i någon mån riktigt. Det är troligt. Men det torde knappast undgå
någon, hur väl den starka färgläggningen tillrättalagts i enlighet med
tendensen i övrigt» (36). Självfallet använde jag inte uppgiften i bevisföringen
för händelseförloppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
