Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Lauritz Weibull.
Erslev uttalade 1891, att det i klagoskriften ingalunda
uppställes påståendet, att de anklagade var kättare, eller att
den söker motivera detta. Gustaf Trolle, explicerade han,
kallade väl de anklagade för kättare eller uppenbara kättare,
men han motiverade det inte (156). Hela denna uppfattning
står i direkt strid med klagoskriften själv: vad där uppställes
är just påståendet, att de anklagade var kättare, uppenbara
kättare. Skriften söker också, tvärtemot vad Erslev menar,
att motivera detta (42 f.), men brister, som jag påvisat, i
denna motivering. Nödvändigtvis kom jag att inlägga en
gensaga mot Erslevs hela uppfattning av klagoskriftens innehåll.
När denne nu 1929 återger sin uppfattning från 1891,
framställer han den så, att Gustaf Trolle verkligen beskyllde Sten
Sture och andra för att vara kättare, men att »vad han
framförde av fakta alis inte motiverade denna beteckning.
Härom är där enighet mellan Weibull och mig» (253 f.). Man
skulle gärna önskat referatet exakt. Men enighet, fullkomlig
enighet är nådd. En sådan inträder nämligen, när den ena
parten uppger sin konträrt motsatta uppfattning för den
andras.
Vad var avsikten med klagoskriftens ingivande?
Avsikten har varit en enda: att erhålla den världsliga armens
bistånd i kätterimålet. Slutyrkandena i skriften fastslår detta:
de går ut på att få konungens hjälp till att erhålla rätt,
gods-restitution och skadeböter, därtill arrest på de anklagade
kättarna. Klagoskriften är i själva verket att betrakta som
en supplik till konungen. Gentemot dessa slutyrkanden
hävdade Erslev 1891 och hävdar fortfarande, att vad
ärkebiskopen avsåg var att få konungen och med honom rådet,
konstituerat som en världslig domstol, till att åtaga sig att döma
i målet (147, 148, 156, 159, 161, 163). Detta belägges med att
ärkebiskopens klagomål inte endast är ställt till konungen —
vad ingenting bevisar — utan att det även slutar med begäran
om arrest på de anklagade, »tills eders nåde fångit beråda sig
vad rätt eders nåde är oss pliktig över dem». »Då Weibull
själv säger», fortsätter Erslev, »att saken ransakades ’inför
konungen och riksrådet’, synes skillnaden inte att bliva så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
