Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian Erslev och Stockholms blodbad.
129
3. Den andliga domstolen och sententians
exekverande den 8 november 1520.
Händelseförloppet den 8 november faller i två avdelningar :
den ena koncentrerad till den andliga domstolen och dess
sententia, den andra till exekverandet av sententian.
I fråga om den andliga domstolen ställer Erslev i sin
skrift av 1929 spörsmålet om vem som ledde förhandlingarna.
Kanikerna — uttalar han — säger Jens Bældenak; det är rimligt
nog, tillägges det, »eftersom utslaget väl gav ärkebiskopen rätt
i hans klagan, men motiverade detta på ett helt annat sätt
än denne» (256). Argumenteringen är anmärkningsvärd. För
det första därför, att enligt kanikerna Jens Bældenak alls inte
ledde förhandlingarna; han endast framförde ett spörsmål.
För det andra därför, att även om Gustaf Trolles motivering
omlades i sententian, detta självfallet ingenting kan bevisa
om att Jens Bældenak ledde förhandlingarna. Omläggningen
har sin grund i det nya moment, sammansvärjelsebrevet av
1517, som blivit bekant efter klagoskriftens föreläggande;
momentet var av den avgörande betydelse för kätteriets
fastställande, att en omläggning av motiveringen oundgängligen
måste ske, vern helst som ledde förhandlingarna. Enligt
gällande Iag och sed har detta endast kunnat vara en: den
förnämste av de närvarande, Svea rikes ärkebiskop, Gustaf
Trolle.
Det första ställe i själva sententian, vid vilket Erslev
stannar, är uttalandet, att ända att de ogerningar, som i
ärkebiskopens klagoskrift tillades herr Sten och hans parti var
nog uppenbarliga av sig själva, så att var man dem visste,
hade de dagen förut därutöver blivit klarligen bevisade »med
deras egen bekännelse och framburne brev». Erslev
anmärker här: »Weibull anför mindre korrekt dessa ord som
hörande till själva sententian»; de är enligt Erslev ett
uttalande endast av aktor i målet, mäster Jon (256). Påståendet
är tvärtemot texten. Orden tillhör sententian. De bildar
därtill själva bakgrunden för vad som skedde den 8. Erslev
saknar förståelse härför. Och denna brist hos honom blir
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
