Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Unionsmötet i Kalmar 1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Lauritz Weibull.
sidan av Paludan-Mullers och Rydbergs, bygger med en
eller annan ny iakttagelse och ny synpunkt i all
huvudsak på dessas. Två forskare är här särskilt att nämna:
Kristian Erslev och Absalon Taranger.
För Erslev är unionsbrevet liksom för Paludan-Muller
endast ett vittnesbörd om det avtal — ett avtal mellan de
tre rikena — som nämnes i detta; avtalet anser han
emellertid vara avsett att »ratificeras» genom de sex brev, som
skulle utfärdas. I anslutning till Paludan-Muller, men vida
skarpare än denne och Rydberg gjort, har Erslev
betonat, att vilkoren i unionsbrevet inte skulle ha varit efter
drottning Margaretas sinne; orsaken till att
överenskommelsen aldrig förverkligades skall främst ha legat hos henne.
Rydbergs iakttagelser om vilka som beseglat godtages;
norrmännen skall emellertid först under själva beseglingen ha
undandragit sig, men då i samförstånd med Margareta. Detta
norrmännens undandragande finner Erslev högst betänkligt,
trots det att brevet endast skall vara ett vittnesbörd. Han
stannar vid det svävande slutomdömet, att man torde kunna
uppställa goda grunder för brevets giltighet och goda
grunder emot*. Taraiiger åter har i sin edition av brevet i
Norges gamle Love påvisat eii tidigare obeaktad rasur. Han
har därtill inträtt för Rydbergs uppfattning av brevets
karaktär och rubricerar detta som en carta; strängt juridiskt sett
skall denna carta ha förpliktat endast de sjutton utfärdarna,
inte rikena. I enlighet med Paludan-Muller understryker
han, att de sex breven utgör de egentligt rättsförpliktande
akter, genom vilka varje rike slutligt skulle förplikta sig
gentemot vart och ett av de två andra. Det är, enligt
Taranger, Erslevs förtjänst att ha ställt de sex breven i deras
rätta ljus 2.
1 Aarb. for nord. Oldkyndighed 1889, s. 101 ff.; 1891, s. 346 ff.; Sv. Hist.
tidskr. 1891, Bil. — Tidigare hade Erslev uttalat sig i Dronning Margrethe,
225 ff.
2 Norges gamle Love II: la, 35; Forhandlinger paa det femte
nordiske filologmode, 58 ff. Jmfr Tarangers avvikande framställning från
senare tid i Norges Historie III: 1, 211 ff. — I fråga om unionsbrevet se för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
