Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar oeh försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska kyrkan under Erik XIV.
279
Men av företalet till 1571 års kyrkoordning se vi, att
kyrkoordningen 1561 i handskrift spreds och tjänade till efterlevnad
i de olika stiften under Erik XIV:s regering och så gav stadga
och skydd åt det ännu osäkra och oklara evangeliska tros- och
kyrkolivet i Sverige. Därför äger den ojämförlig betydelse i
svensk kyrkohistoria. Jag hoppas att i annat sammanhang få
tillfälle att mera detaljerat utveckla detta. Här må blott i några
korta huvudpunkter samlas det för densamma karakteristiska.
1) Kyrkoordningen 1561 klargjorde den svenska
reformationskyrkans säregna trosåskådning och lärotyp. Den var lika
mycket en bekännelseskrift som en förordning. I fråga om
andelivet, läran, hör den klart till den ursprungliga lutherska
typen, med fronten ännu väsentligen vänd mot Rom. Men den
visar bestämd åtskillnad från den tyska lutherdomen, sådan
denna vid tiden för Melanchthons död utformats. Vi se det till
fullo genom jämförelsen med Wurttembergs kyrkoordning 1553,
som dock representerar en moderat tysk form. Wurttembergs
kyrkoordning betonar i kapitlet om lara och predikan naturligen
bibeln som högsta auktoritet men ock värdet av kyrkofädernas
skrifter. Men man kan ej stanna därvid. Då villfarande lara
inkommit, är man skyldig att rätta sig efter Confessio
Augustana och den till Trientkonsiliet ingivna lutherska bekännelsen.
Den svenska kyrkoordningen har ett motsvarande kapitel men
mera omfattande och till innehållet oberoende av Wurttembergs.
Den vill först framställa, »vad det retsliga är, som uti en
kristen församling läras skall». Och kyrkoordningen står därvid
fast på den märkvärdiga nordiska ståndpunkten från Slesvig
1526, Västerås och Odense 1527. Endast Guds rena ord,
evangeliet, är svenska kyrkans bekännelse och rättsnorm, efter
vilken prästens gerning dömes. Och »att predika evangelium är
icke annat än predika syndernas förlåtelse» i Jesu namn, och
att man »härtill samfällt predikar bättring». Syndaförlåtelse
och bättring, någon annan bestämning av kyrkans lara ges ej,
trots påtryckningen från den tysk-lutherska konfessionalismen
och trots det att bekännelsebildningen just då var i full gång inom
de lutherska och kalvinska liksom även den anglikanska och
den katolska kyrkan. Och mitt under det att man i den tyska
ortodoxien lidelsefullt bekämpade Melanchthon och hans
Augustana variata med dess »förfalskning» av nattvardsläran genom
orden, att Kristi lekamen och blod undfås cum pane et vino,
anslöt sig kyrkoordningen 1561 i sin beskrivning av Herrens
nattvard nästan demonstrativt till Variatas ordasätt, liksom
överhuvud i kyrkoordningen Luther och Melanchthon togos som en
självfallen enhet, utan något pressande av dogmatiska formu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
