Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar oeh försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
Hjalmar Holmquist.
senare. När denna efter Bartholomeinatten fullt utbildades av
de franska protestantiska monarkomakerna, hänvisade också Beza
särskilt till Sveriges exempel. För Sveriges både politiska och
religiösa historia skulle Laurentius uppfattning snart bliva avgörande.
Bredvid det kungliga mandatet 1565 kom som avslutning
på den kalvinska striden och som en sorts teoretisk motivering
för det säregna svenska kyrkoskicket — men ock som ännu en
antydan om den framträngande tyska skolastikens ortodoxi —
Laurentius Petris stora skrift »Om kyrkostadgar och ceremonier»,
liksom kyrkoordningen tills vidare blott i manuskript. Om den
verkligen är författad 1566, som Angermannus vid dess tryckning
1587 uppger, torde kräva en undersökning. I frågan om
förhållandet mellan kyrka och stat utvecklar den närmre Laurentius
ståndpunkt, så som vi ovan antytt den, och ställer den
världsliga överhetens makt i kyrkliga frågor helt under pliktens
synpunkt; framställningen här går väsentligen igen i det berömda
företalet till kyrkoordningen 1571. Laurentius gör ock i sin
skrift front mot både sakramentarier och katoliker, nu främst
de förra, samt hävdar kyrkoordningens princip: pietet och frihet.
Kalvinisterna, som vilja taga bort alla gamla bruk, ha ej den
rätta pieteten; de påviske, som göra bruken till salighetssak, ha
ej den rätta friheten. Det nya bör växa in i det gamla och
inifrån förvandla det. Församlingen har i alla heliga handlingar
ej blott orden utan ock särskilda yttre åthävor; man bör ej
försmäda vår svenska församling, om den söker bevara det goda
i dessa. Men då stor oenighet råder i främmande land om
ceremonier och kyrkoordningar, synas nya rådslag vara av nöden.
Och »då vet jag intet likare säga eller råda, än att vi med de
församlingar så fjärran oss samfälla, som D. Martini lara näst
efterfölja .... och jag kan icke tro att vi skola finna någon
likare kyrkoordning___än den, som D. Martinus samt D. Philippus
ställt hava . . . efter det mellan den kyrkoordningen och den vi
härtill hava hållit oss vid, är den minsta åtskillnaden». — Men
Martinus och Philippus, var det i verkligheten samma sak?
Lika visst som Laurentius Nericius såg dem som en enhet under
väsentligen Luthers skugga, såg hans måg Laurentius Gothus
dem båda och det lutherska andelivet väsentligen under
iilip-pistisk synpunkt. Och han var ej ensam därom. I det exemplar
av Vesalius bok De humani corporis fabrica, som förvaras i
Västerås, har det 1560 daterade bandet på sin framsida
Melanchthons och på baksidan Luthers porträtt. Denna omflyttning är
liksom en illustration till, vad som begynt i det svenska
kyrkolivet. Men samtidigt börjar denna svenska filippism att av
en allt mera medveten lutherdom i tysk-ortodox ända bekämpas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
