Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson, Erik XIV och Machiavelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik XIV och Machiavelli. 28
furste, som är mån om sin makt, nödgas avstå från att
handla rättsinnigt»; han skall blott handla efter
nödvändighetens krav. Det finns det »som liknar brott, men som
åstadkommer trygghet och välstånd» l. Mera speciellt
behandlas furstens mordrätt i Discorsi. Machiavelli tar här
sin utgångspunkt i en händelse från antiken, Romulus1
brodermord: »Många anse det kanske för ett dåligt exempel, att
Romulus .... började med att dräpa sin broder och sedan
gav sitt samtycke till att mörda sabinerkonungen Titus
Ta-tius, som valts till hans medregent . . . Detta vore nog
riktigt, om man icke måste taga i betraktande den avsikt,
Romulus hade med detta sitt mord» 2. I ett annat
sammanhang uttalar han sitt förakt för Perugias tyrann
Giovampa-golo Raglioni, som icke begagnade tillfället att döda sin
fiende, påven Julius II, då denne 1505 var i hans våld 3.
Samma uppfattning talar ur Eriks noggranna
instruktioner för de nämnda morden. Sin mest skrämmande
till-lämpning fick denna åskådning i Uppsala 1567 4.
Händelseförloppet var detta. En grupp inom högadeln
var misstänkt för förrädiska stämplingar. Vid ett möte på
en holme i skärgården hade några herrar, enligt vittnens
utsago, förehaft förrädiska stämplingar. Konungens förre
kammartjänare Gustav Ribbing hade dessutom avgivit
bekännelse, att högadeln motarbetat konungens
giftermålsunderhandlingar i utlandet5. Erik har den 10 maj, under
loppet av rättegången, i sin dagbok nedskrivit följande:
»Frågade jag de anklagade adelsmännen var för sig särskilt,
huruvida de med fri vilja ville bekänna sammansvärjningen,
och lovade, att jag gärna skulle förlåta dem, om de
förklarade allt i sitt sammanhang. Ingen av dem ville bekänna
detta, men deras anletsdrag syntes visa annat. De sade
1 Principe, cap. XV.
2 Discorsi, lib. I, cap. 9.
3 Discorsi, lib. I, cap. 27.
4 Jmf. Platzhoff, a. a. sid. 9<>, där Sturemorden insatts i här
avhandlade sammanhang.
5 R. Elander, Sturemordens gåta, sid. 54 ff. och 90 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
