Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet. 129
Och så ännu ett. Man gör konung Erik orätt, om man
framställer honom som en rättens ömsinte vårdare. Konung
Erik var i första hand politiker och politiker av autokratiskt
snitt. I sina senare år ville han ha Danmark, Sverige och
Norge, samt och synnerligen, betraktade som en
arvdomän för Pommerns hertighus eller som valriken med
valrätten begränsad till »vår fädernesläkt, som Gripen förer»
(jmfr 450). Det hela var i direkt strid med gällande rätt i
alla de tre rikena. Det var också i strid med
tronföljdsbestämmelserna i unionsbrevet, vilka ju då enligt professor
Carlsson skall ha gällt. Inte desto mindre lät konung Erik
insätta det i förläningsbreven. Men ingen har därför vågat mena,
att den gällande rätten var hävd och länsbrevens rätt trädd
i stället.
Professor Carlssons nästa vittnesbörd från samtiden är
några uttryck i tre förläningsbrev. I ett sådant från 1403
bestämmes, att förläningstagaren efter Eriks och Margaretas
död skall hålla Viborgs slott och län till prinsessan
Katarinas hand, om hon var ogift; avlede hon utan att ha
trätt i äktenskap, till den som de tre rikena rätteligen »taga
och undfå» till konung. Professor Carlsson översätter här:
»valde och annammade», och sluter, efter att ha satt brevet
i samband med det engelskt-nordiska traktatutkastet, att
»valförfattningen av vederbörande betraktades som tronföljdens
principiella grund» och Norge som »en valmonarki av samma
karaktär som Danmark och Sverige» — »ett starkt indicium
till förmån för åsikten, att Kalmaravtalet på vederbörligt
håll uppfattats som en rättslig realitet». De två andra
förläningsbreven är från’ 1405 och stipulerar, att de län de
gäller efter Katarinas död skall hållas till rikets hand i
Sverige och antvardas den konung de tre konungarikena »taga
och undfå», alltså välja och annamma, till konung (445 ff.).
Den översättning professor Carlsson här ger
förlänings-brevens uttryckssätt »taga och undfå» belyses bäst genom
anknytning till samma uttryckssätt i kröningsdokumentet
från 1397. Enligt detta har konung Erik blivit »tagen» och
»undfången» till konung i de tre konungarikena, i vart och
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
