Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Lauritz Weibull.
ett för sig. Vad här hänsyftas till kan för Norges
vidkommande endast vara vad som skedde 1389. Riksrådet i Norge
förklarade då, att Erik såsom rätt arvinge enligt norsk Iag
var konung av Norge. Med professor Carlssons sätt att
översätta bör slutsatsen bliva: »valförfattningen betraktades av
vederbörande redan 1397 som tronföljdens principiella grund
och Norge som en valmonarki av samma karaktär som
Danmark och Sverige». De autentika arvsakterna från 1389 är
ännu med sina hängande sigill i behåll. Professor Carlsson
anser, med utgångspunkt från betingelserna i förläningsbreven
av 1403 och 1405, att dessa upphävts 1397. Med samma och
bättre rätt skulle de med utgångspunkt från uttryckssättet i
kröningsbrevet 1397 kunna anses ha varit upphävda 1389,
med andra ord redan då de utfärdades.
Vi går vidare. Professor Carlsson finner ett nytt
vittnesbörd från samtiden i ett öppet brev, utfärdat i
Hälsingborg 1415. Unionsmonarken uppfordrar i detta allmogen i
Viken att utgöra full utfarareleding för det krig, som då
stod i utsikt. Till stod för uppfordringen anges, att rikena
Norge, Danmark och Sverige är så sammanbundna och att
det är av de bästa männen i dessa riken fullkomligen
stadfäst och samtyckt, att varje rike i all nöd skall vara det
andra till styrka och hjälp för fridens upprätthållande. Det
lider intet som hälst tvivel, utlägges det, att Erik med dessa
ord syftar på det moment i unionsbrevet, som gäller rikenas
solidariska samverkan i krigstillfälle; unionsmonarken
åberopar sålunda Kalmaravtalet som en rättskraftig och
förpliktande överenskommelse (452).
Alltid möjligt, att så möjligen kan vara fallet. I nödens
stund kunde väl även före Machiavelli en Herrans smorde
tillåta sig en sådan liten förlöpning. En konungs moral var
understundom sådan. Men därmed är ingenting bevisat i
huvudsaken, inte ens att konung Erik själv ansett det avtal,
som skall ligga bakom Kalmarbrevet, såsom en rättskraftig
och förpliktande överenskommelse.
Till sist inrangerar professor Carlsson bland sina
vittnesbörd även de uttalanden, som möter i unionskrisens doku-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
