Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet. 131
menter 1435—1439 (453 ff.). Det är sedan länge framhållet,
att dessa uttalanden från en tid, som ligger ett fyrtiotal år
efter 1397, dikterats av politiska skäl under en politiskt
upprörd tid, och att unionsbrevet i dem använts som en
efterträdd plattform i svenskarnas kamp mot konung Erik. Det
kommer därtill, att dessa uttalanden inte gäller något
muntligt unionsavtal, det enda som professor Carlsson menar ha
funnits. De gäller själva »sammanbindelsebrevet»,
»förbindelsebrevet)), »bebindelsebrevet)). Detta brev stipuleras skola
förbliva i sin fulla kraft; det är brevet självt, som man
åberopar gentemot konung Erik. Är professor Carlsson redo att
taga konsekvensen och tillerkänna själva unionsbrevet
rättslig giltighet? Något sådant blir visst nödvändigt.
Vi har slutat genomgången av professor Carlssons
vittnesbörd och är tillbaka vid utgångspunkten: i vad mån har
dessa vittnesbörd, trots att de sex breven aldrig kom till
stånd, gett det avsedda utslaget: unionsbrevet uttrycket för
ett enigt beslut, det s. k. Kalmaravtalet rättsgiltigt? Professor
Carlsson konkluderar:
»Det kan icke vara falskt vad konung Erik redan i 1415
års Hälsingborgsbrev betygar eller vad 1430-talets män, som
genom egna hågkomster och andras förstahandsberättelser
givetvis mycket väl kände till, hur 1397 års överläggningar i
verkligheten lyktade, samstämmigt vitsorda om unionsavtalet. Den
som gör gällande, att något unionelit avtal av den
beskaffenhet Kalmardokumentet anger över huvud icke har kommit till
stånd på kröningsdagen, utan gått om intet genom bristande
enighet mellan de närvarande, har därmed lämnat den grund,
på vilken all historisk rekonstruktion, om den vill vara
objektiv, har att bygga, nämligen källornas utslag. Om det sålunda
måste anses styrkt, att Kalmarbrevets stadganden uttrycka ett
verkligt beslut, i lika mån omfattat av danskar, svenskar och
norrmän, kan det ej heller med fog bestridas, att
unionsavtalet av egen kraft, och trots det att de tillämnade sex
bekräftelsebreven aldrig blevo expedierade, åstadkom den
genomgripande förändring av Nordens statsskick, som var dess syfte. . .
Fasthåller man vid det nej, varmed nutidsforskningen enhälligt
besvarat frågan om Kalmarföreningens giltighet, blir det
omöjligt förklara, att i 1402 års alliansutkast och i slottsbreven
från 1403 och 1405 valprincipen framträder som gemensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
